Sverige är inte så kallt

Sverige är inte så kallt som media speglar det just nu,
allting handlar inte om politik,
terror, rasism och flykingkatastrof.

Det finns mycket värme i landet lagom, där faktiskt en annan verklighet fortgår parallellt med alla nyhetsflash på Aftonbladet, expressen och alla dom andra tidningarna.

Det finns alla vi andra, vi som sörjer, vi som läser och vi som blundar - men ändå känner empati, kärlek och öppnar upp till förståelse för all tragedi i världen.

Det råder flyktingkris, skolmassakern i Trollhättan var det värsta dådet sen 1940-talet i Sverige.
Historian skrivs hela tiden och när våra barnbarn och barnbarnsbarn läser historien i böcker om ett x-antal år så kommer dom inte se början av 2000-talet som en stor tragedi även om det känns som vi enbart lever i en sådan just nu.

Vi ska såklart inte förringa allt som händer, vi ska inte förneka att det finns ondska i världen där människor som minst förtjänar det lider ont. Verkligen inte, men vi måste också få lov att fokusera på allt det där som faktiskt är bra, annars kommer vi förgås och stupa i ruinen av utmattning och av hat.

Det har alltid funnits ondska i världen, dom första världskrigen var ett bevis för det. Långt innan det fanns det mycket hat och fördomar, det kan vi läsa om i historieböcker. Det arv som lämnades efter till oss är någonting som kommer fortgå i generationer. Alla människor har inte ett hjärta, tyvärr kommer det alltid att vara så.

Men det kommer alltid finnas en majoritet med öppenhet och med kärlek, som kommer strida emot det hat som finns för att få världen på rätt köl igen.

Anledningen till den skeva världsbilden som finns idag kan vi mycket tacka media för, dom vill sälja lösnummer och dom vill beröra, men allt för sällan publiceras det om vardagliga saker som gör skillnad.

Vi kämpar mot fördomar och vi kämpar för ett öppet samhälle, och vi har yttrandefriheten - en guldgruva som nyttjas ibland på fel sätt för att sprida propaganda, men som också ger oss möjlighet att uttrycka oss och våra känslor.


Varför finns det behov för att gnälla hela tiden, att hela tiden sträva mot allt som är "fel"?
Jag hörde på nyheterna här om dagen, om alla anmälningar som kommer till trafikverket för att vissa bilister har fått ett stenskott i rutan pga. vägarbete.

Är det inte någonting kanske man får räkna med, egentligen?
Lagar man inte vägen - så klagas det.
Lagar man vägen - så klagas det och ska anmälas om det råkar ligga grus under arbetets gång.

Gå ut och ta en promenad i höstvädret, även om det regnar. Umgås med dina bekanta, diskutera någonting annat än allt som media skriver om. Skärma av er, sluta scrolla på aftonbladets app. Sluta prata om massinvandring, om krig - om allt tragiskt.

Fokusera på vad du just nu ser - precis som barn gör.

Lev litegrann.
Andas lite,
våga stå på egna ben och se livet från den ljusa sidan.

Som en låt som sjungs i Life Of Brian - always look on the bright side of life.


Det blir helt enkelt lite lättare då.

Livet efter panikångesten

Jag kommer dö,
jag kommer svimma,
jag kan inte andas,
min puls slår fort
jag kommer tappa det
jag kommer förlora förståndet

Vad tusan är det som händer?

Att vara i en grupp med flera, vara i ett varuhus, vara ensam, vara i stora utrymmen, vara i små utrymmet. Allting utlöste panikångesten. Det kunde vara när som helst.
Det kunde vara på natten, då jag vaknade upp och trodde att jag inte andades.

Det kunde komma när jag var på ett varuhus, när jag stod i rulltrappan. Det har varit nära några gånger att jag har svimmat av i rulltrappan.

Det kunde komma i samband med måltid, samtidigt som jag hade min ätstörning.

Det kunde komma när jag satt och tittade på filmen. När jag tog det lugnt, när kroppen började varva ner så började hjärnan och hjärtat gå på högvarv.

Även om förnuftet sa att jag inte kunde dö, att det inte var en infarkt eller att det var någonting farligt, så sprang någonting i hjärnan före förnuftet och låste dörren så att förnuftet inte kunde rädda situationen.

Hyperventilering, yrsel, hjärtklappning och den sista tanken - nu kommer jag dö. Jag är för svag, nu slår hjärtat för sista gången. Mina barn kommer lämnas moderlös, min man kommer förlora sin fru.
Jag dör nu.

Att leva ett normalt liv var ingenting som jag kunde hoppas på, ingenting som jag kunde tänka på. Framtidstron var nu ett stup ner till ett oändligt hål, svart och intetsägande.

Jag skulle aldrig kunna gå och socialisera mig på Öppna Steg, jag kunde inte gå ut på restaurang och äta. Jag skulle inte kunna gå i affärer utan att få panikångest. Jag var missanpassad.

Jag höll mig undan, jag orkade inte. Jag åt inte ordentlig på flera år, för min OCD sa till mig att jag skulle dö om jag åt någonting, jag skulle sätta i halsen och dö.
Min panikångest gjorde att jag kände smärta både psykiskt och fysiskt.

Allt detta begränsade mitt liv, men ändå kämpade jag vidare.

Varje dag led jag av panikångest fler gången än vad jag blinkade om dygnet. Jag förstår inte idag hur jag orkade mig igenom stormen, när jag knappt klarade av att öppna upp mig inför min man.

Jag ville inte vara till last, så har det alltid vara.
Men en dag öppnade jag upp mig inför min man, kröp mig in i hans famn när en panikångest kom. Jag grät, jag grät när vår dotter satt och lekte på sitt rum. Jag sjönk ihop, jag var blottad.
Just där började min utveckling, just där skulle jag hitta min vändpunkt.



Idag var jag på en teater med barnen, Pippis födelsekalas, jag satt i ett rum fullt med barn och vuxna. Lokalen var ljus, det var stimmigt och mycket ljud. I vanliga fall skulle jag flippat ut, men jag kände mig trygg när jag satt där på min stol. Stolt och trygg.

Jag har tagit mig igenom helvetet så många gånger, kommit på ett sätt att ta mig från flaskbotten på en flaska och upp genom öppningen. Jag kan stå på egna ben, jag klarar av att gå runt i affärer, titta runt. Jag kan sitta själv och fika, utan att känna mig uttittad. Utan att känna mig paranoid att folk tittar på mig och dömer mig, skrattar åt mig för att jag är ensam.

Ibland är det sjukt underbart att bara få sitta där, på caféstolen. Dricka kaffe, äta en kaka och titta på människor. Fantisera om vad dom tänker. Bara vara, låta bra tankar florera inuti.

Idag står jag på scen, talar inför människor, jag står naken med min historia. Berättar om mig själv, om alla mina fel - om felen som gick att rätta till. Som med vissa justeringar faktiskt fungerar.


Jag är inte helt fri från panikångesten, men så gott som. Jag kan hantera den, jag kan acceptera den när attacken väl kommer, vilket är extremt sällan.

Alla kan göra framsteg, alla kan bli fria. Alla kan komma hit där jag är,
det gäller bara att hitta sitt sätt att ta sig fram och ge sig fan på att man faktiskt är värd
att känna glädje, att få vara delaktig och att kunna känna sig trygg.

Mitt liv efter panikångesten har gett mig ett nytt kapitel i mitt liv, en nystart. En början på någonting annat, på någonting mer accepterat och fint. Ett öppnare liv.