Det här är jag och det här är inte jag.

Det här är inte jag,

det här är jag

Fördomar är skit

du är fin

du är perfekt

precis som du är

Dina diagnoser beskriver inte vem du är

Tro på dig själv

lita på dig själv

så blir du stark

och du orkar och vågar ta dig framåt

Tankar efter gårdagens föreläsning.

Igår var jag gästföreläsare i Vara Konserthus, inför elever i årskurs nio samt deras föräldrar. Att ha ett upplägg som passade åderspannet var jag väl mest orolig över - även om den mesta nervositeten att prata inför människor är så gott som borta. Klart jag fick handsvett och fick djupandas ett par gånger, men när jag står det känns det så självklart.

Igår stod jag på en stor scen, i rampljuset. Jag har inte trivs så bra på scen sen jag var jätteliten och spelade teater. 

Jag är inte längre rädd att tappa tråden, inte rädd att öppna upp med ett skämt och vara rädd att publiken skrattar åt mig - när dom i själva verket skrattar MED mig.

Jag vet inte hur publiken tolkade det jag sa, och det är svårt fortfarande att välja dom ord som passar att ta upp. Vissa saker ska man inte ta upp, för att det kan misstolkas. Det är inte bara jag som är i centrum, det är alla andra som varit med och byggt upp mig och min dåtid.

Min mening är aldrig att smutskasta någon, inte någon annan än de som våldtog mig, men ibland kan det tolkas på ett sätt som människor nog kan tolka att "jag hatar den jävla idioter som förstörde mitt liv". Så är det inte.. Alla har bidragit någonting som har vandrat med och mot mig, jag dömer inte någon förutom som sagt dom som begick våldsbrotten mot mig.

Alla har en historia, alla bär med sig någonting. Ett beteende är mer än utsidan, precis som den psykiska hälsan. 

När jag var liten kände jag likt alla andra barn, att mina föräldrar var oförstörbara, dom är supermänniskor. Dom ska inte ha några känslor, inte ha någonting med sig i ryggsäcken. Dom ska inte gråta, inte skrika eller vara deprimerade. Dom ska inte ha några problem - för dom är föräldrar. Man förstår inte mycket bättre som barn.

När föräldrar tjatar på en om någonting man inte får göra, så är föräldern jobbig och orättvis. Tänk om jag hade mitt logiska tänkande redan som ung tonåring, så hade jag förstått vilken bra ram det hade varit att leva efter och inte bara sett det som dom jävlades med en. Jag pratar som sagt inte bara om mig, utan om så många andra barn.

Nu när jag är förälder till tre, så förstår jag helheten. Förstår att föräldrar inte är supermänniskor, inte okrossbar och behöver inte heller må bra alla gånger. Man är jämt orolig för att någonting ska hända och det är pest eller kolera att välja mellan när man ska släppa tyglarna när barnen blir äldre. Jag vet inte hur jag ska kunna hantera det med min bakgrund, eftersom jag vet hur mycket som kan hända. Men det är deras liv, jag kan inte hålla dom fångar för min rädslas skull. Dom är sina egna individer, varken som jag gillar det eller inte. 

Någonting som jag tycker är viktigt är att man som förälder faktiskt delar med sig och är öppen om sitt mående. Detta ger en en intryck att det faktiskt är okej att visa känslor, att må dåligt ibland och att bli extremt glad för saker och ting.

Det är okej att gråta, för mamma och pappa kan också göra det. Dom kan bråka ibland, men dom blir alltid kompisar. Man måste få utagera som barn, för barn måste kunna reflektera vad som händer och sker i kroppen när alla hormoner börja snurra runt.

Det allra viktigaste om man ska bråka så måste man avsluta bråket, bli vänner igen. Man ska inte gå och ta ett glas vin, en öl eller storma ut. Vad ger det för bild? "Att när mamma är arg och ledsen och har bråkat, så dricker hon sprit och pappa springer därifrån som om det inte vore viktigt att bli sams igen".

Många tankar är det efter igår, det var givande. Det blev något kortare än vad jag hade tänkt mig, men övning ger färdighet. Om 1,5 vecka far jag iväg till Stockholm för dom första utbildningsdagarna. 

Livet leker, även om det är förjävligt ibland. ;-)

Här har ni mig!

Här har ni mig,
som har jobbat inom timvikariatens klor. Jag som har jobbat i 10 år inom vården, hos 4 olika arbetsgivare i hopp om att få ett jobb.

Jag har sovit med min telefon, åkt in och jobbat dubbelpass. Ställt upp att jobba nätter, sitta vak och torka upp spyor och avföring från golvet.

Jag är den som sköter om din mamma, pappa, bror, syster, farmor och kanske till och med ditt barn.
Det är mig du gråter hos, den du skäller på. Den som får höra alla livshistorier.
Jag är den som kan bli kallad allting från lilla gumman till satkärring.

Jag är den du klagar på när vården inte fungerar som den ska, precis som det är jag som är HELA vården.

Det är jag som sitter med dementa människor som ser saker som inte finns, som sitter och lyssnar och ger en förståelse som ingen annan kan.

Jag är den som sliter, som tusan för att få hem och hus och jobb att fungera.


Jag är den med sämsta arbetsvillkoren, den som inte är rätt till sjukpenning och som måste bråka med a-kassan om ersättning och att ens få stämpla upp.
Det är jag som lever utan inkomst för att tjänster inte finns att tillgå, att arbetsgivarna inte är redo att fastanställda utan bara tar emot timvikarier.

Jag är den som ser till att du inte får en infektion i ett sår, för jag lägger om med all min kunskap. Jag är faktiskt den som är med att räddar liv, men ändå står jag i skymundan.
Jag är en undersköterska, tro det eller ej, men mina arbetsuppgifter är många och jag har kunskap inom många områden som kan vara livsavgörande som inte ens en sjuksköterska eller läkare har.

Jag är så jävla trött på dessa skitvillkor, som inte kan ge en trygghet i vardagen. Jag är inte flexibel längre, jag kan inte jobba kvällar och helger, inte ens nätter. Så när jag måste säga nej, så är jag inte attraktiv längre och då blir jag inte tillfrågad jobb. Vart fan ska jag ta vägen då?
Enligt arbetsförmedlingen så ska man lösa problemen som hindrar en från att ta jobb, även när det kommer till familjesituationen. Ska jag sälja mina barn för att kunna jobba?


Idag var jag på en jobbintervju, där anställningen var inhyrning som konsult. Där dom tog tre månader i taget, TRE MÅNADER. Man vet inte om man får vara kvar, utan man skulle få finna sig i att arbeta tre månader i taget. Är det värdigt, ska man behandla människor så?



Så här är jag, nyexad och arbetslös. Fyra utbildningar i ryggen, som har kämpat aktivt i 10 år för att få ett fast arbete. Här är jag, som har alla egenskaper som krävs att göra ett bra jobb. Men vad har det gett mig, ingenting.


Tack för det, jävla arbetsmarknad.
Tack för det, skyddsnätet med extrema hål i.

Fördomar och dra lite åt helvetet, någonting sånt.

Fördomar, visst blir man arg och lite less?
Människor som inte kan förstå, inte vill ha en förståelse. Dom som lever i en egen värld, som inte tycker att man borde prata öppet om hur man mår är deras stora akilleshäl. Det blir obehagligt för dom.

Det är det som gör allting kring den psykiska hälsan instängd, att ingen vågar prata om den. Man är inte svag för att man mår dåligt, tvärtom. Man har varit stark för länge, och nu behöver man kanske hjälp att bära upp det tunga, ha hjälp att sortera så man kan börja ett nytt, friare liv.


Efter reportaget på P4 Skaraborg, så fick jag frågan, ja, inte direkt. För ingen skulle väl våga fråga en face to face, utan en indirekt fråga om hur jag vågade öppna mig - om det inte var lite väl blottat?

Jag undrar, vad är det som är blottat? Att jag har varit alkoholist? Att jag blev våldtagen när jag var ung tonåring? Att jag har psykiska egenskaper som gör mig lite mer unik än alla andra?
Är det fel att lyfta det?

DET ÄR JUST DÄRFÖR, det är så viktigt att prata om det. Det är det som får mig att driva mig framåt och prata ännu mera om det. Jag är en som en bok som ska läsas, jag bjuder på mig själv. Hjälper jag någon, som är det dubbelt vunnit eftersom jag mår bra när jag kan vara den handen som drar upp någon annan.

Fördomar är skit, det är det sannerligen. Man blir som sagt arg, men jag blir inte förvånad längre. För vi lever i en värld där trångsyntheten existerar och är utbrett.

Varför skulle det vara mer okej för en kändis att berätta om alla skador dom har haft på sina knän, ben, armar m.m, än för mig som delar med mig om det som har hänt mig?

Ni kan lixom dra lite åt helvetet, faktiskt, för det är ni med fördomar som gör världen till en sämre plats för oss andra att leva på. Vi som inte har fördomar, vi som kan älska villkorslös, som känner empati och som trots svårigheter och evigt kämpande har tagit oss framåt. Det är VI som är en tillgång, det är ni andra som sätter stopp. Thats it.

Det är ingen idé att förklara för dessa människor, att man egentligen tusen gånger om har velat ge upp och bara dö. Att bara hoppas att den sista supen gör att man inte vaknar igen, att varje motgång känns som man har blivit skjuten av ett hagelgevär.

Att när ångesten kryper i kroppen och man vill dra sönder huden för att släppa loss alla känslor för att det känns som man brinner inuti. Eller att när panikångesten kommer, som gör att världen snurrar så man tror att man ska dö.

När tvångstankarna blir för häftiga, när dom sätter stopp för vilka bestick jag kan äta med, eller när tvångstankarna gör att jag måste ha mobilen på höger sida för att inte få flipp. Luckorna måste var helt stängda och flingpaketen måste stå i storleksordning.
När tvångstankarna styr mycket av vardagen, där jag måste ha ett mönster.

När känslorna blir så starka, när jag blir arg. Vilken skam jag känner och vilken ångest det är för att jag inte vet vad jag blir arg över.

Eller när jag står och pratar med någon, och inte fattar någonting för att min koncentration inte kan tyglas.

Eller när, det sista, jag inte får hjälp av psykiatrin för att det inte finns någon personal. Då kämpar jag, extra mycket för min överlevnad.

Det mina vänner , det gör mig stark så in i helvete, jag vill inspirera andra i samma sits att kämpa. Så nej, jag tycker  inte att jag blottar mig för mycket - ni med fördomar blottar er, ni visar trångsynthet och er empatilösa sida. Det är er det är fel på, inte oss andra.

Vi lever för dagen, ni överlever. Lite så här vill jag faktiskt säga, fuck you fucking fuckface. GET REAL!

Att leva med ständig smärta.

Det är begränsande, det ger ångest, sömnproblematik och en rad andra symptom.

Hopplöshet infinner sig ibland, att man inte längre kan göra saker man är van vid att göra, som är självklara för andra som är fysiskt och psykiskt okej.

Efter min operation i februari har jag levt begränsat, det gjorde jag dock även innan, men då levde jag i alla fall inte med den ständiga fysiska smärtan. Haft komplikationer efter operationer, antagligen en bristning på insidan eller en blödning som trycker på nerverna på insidan.

Som trebarnsförälder så river det inuti att inte kunna göra allt det där, att orka med och mäkta med livet som förälder. Jag kan inte längre leka på det sätt jag har kunnat förut, jag kan inte sparka den där fotbollen med min son. Jag kan inte busa runt på en lekplats och jag kan knappt sitta på golvet och bygga lego med barnen för att det gör ont.

Nervsmärta är en smärta som är väldigt påtagligt, det är inte bara att ta ett par alvedon så är det okej sen. Det fungerar inte så, det biter inte på nervsmärta.

Jag kan inte plocka ur och i diskmaskinen, inte tvätta kläder eller bädda sängen utan att straffas efteråt med smärta i buken. Jag är rädd att denna bristning eller blödning kommer följa med mig långt upp i livet, speciellt om det är en bristning. En bristning är alltid en bristning..

Jag är glad att jag träffade på sån fantastisk personal och dessa tre underbara läkare på kirurgakuten som kollade igenom mig totalt för att säkerhetsställa att operationen inte hade varit misslyckad. Dom skickade mig på ultraljud, på konstraströntgen och dom kände och klämde. Det som är det sorgliga i denna kråkdansen, att när dom inte hittar någonting specifikt som går att åtgärda så får man leva med det istället, det finns lixom ingenting att göra någonting åt - bara vänta ut.
Så nu har jag börjat om på nytt igen, åtta veckor med korsett igen. Ständig medicinering av smärtan.

Min man får sätta stekpannan på spisen för att jag ska klara av att laga mat på kvällen och alltid se till att det diskmaskinen är tom för att jag ska kunna ha rent porslin och bestick. Man känner sig patetisk.

Sen att behöva kämpa mot försäkringskassan för min rättighet till sjukpenning är ju någon nedslående för det psykiska mående, det som redan är utsatt som det är. Men jag försöker hålla huvudet högt, som jag alltid har gjort. Klart att min koncentration blir ännu värre, samt att jag blir tröttare och mer utmattad när det är så mkt som händer..


Att leva med ständig smärta är någonting väldigt märklig, för hur jävligt det ändå är så lär man sig leva med det på något sätt även om det är förjävligt. Ibland kan jag storstäda även om jag har ont, för jag är så fruktansvärt envis. Klart att det gör ont, men vardagen måste ändå tas igenom och smärtan försvinner inte, så det är lika bra att acceptera den.

Tror säkert att det finns människor som dömer en, för har man smärta så ska man inte leva som vanligt. Man ska ta det lugnt och man ska inte kunna göra som alla andra. MEN det är inte som att ha ont i halsen eller ha någon annan åkomma som försvinner efter ett par veckor, för det är tillfällig smärta. Det kan vara slående i det tillfället, men när man ligger på en jämn smärtnivå HELA TIDEN så måste man acceptera den och inse att det inte kan begränsa det till fullo.

Det är svårt för människor att förstå tro jag, att man som har ständig smärta faktiskt kan dansa, vi kan städa, vi kan gå ut och gå. Vi kan gå till lekparken och vi kan gå på stan, men vi har ändå smärtan och vi kommer straffas senare av det.

Har man dålig syn och vägrar ha glasögon så blir vardagen jävligt svår, men man tar sig igenom den. Man kan inte sitta hemma hela tiden och gråta och tycka synd om sig själv, det gör både den fysiska och psykiska smärtan ännu värre.

Min smärta kanske inte är för evigt, men just nu lever jag med den och måste acceptera den. Precis som jag har gjort med det psykiska, acceptera och lära sig leva med det.

Förskole- och fritidstider

Man läser flera artiklar där perfekta föräldrar menar på att barnen skadas av att behöva vara på förskola och på fritids till halv sex, sex på kvällen. Att man prioriterar jobbet före att vara med barnen är det hemskaste man kan göra som förälder.

Den perfekta föräldern slipper morgonfritids och kan hämta direkt efter skolan för att barnen ska få komma hem till sitt hem - inte vara bland andra barn på fritids och i förskolan.

I samband med detta ska också den perfekta föräldern laga maten från grunden, inga färdiga köttbullar här eller färdig pyttipanna, det är ju strikt förbjudet! Matlagningen ska få ta två timmar, sen ska man äta klockan fem när fadern i hushållet kommer hem från sitt dagarbete.


Men, hur ser egentligen samhället ut idag? Finns det dagjobb, finns det jobb som börjar klockan nio och slutar klockan ett? Är det skadligt för barnen att vara länge på fritids, är det synd om dom?

I verkligheten har föräldrarna jobb inom handelns sektor, dom jobbar helger och kvällar. Hinner knappt se sina barn. Den andra föräldern har ett jobb som innebär att barnen måste vara på fritids och förskola till klockan sex på kvällen. Förutom att man måste åka tidigt på morgonen och komma hem sent på eftermiddagen för att hämta sina barn ska dessa föräldrar känna ångest över detta, för det är väl faktiskt så att barnen far illa på fritids och på förskolan - eller?

Kan man prioritera bort jobbet för att vara med sina barn fler timmar på dygnet? Nej, verkligheten ser inte ut så. Jobben växer inte på träd och har man ett pendlarjobb så går mycket tid åt att pendla även om arbetsdagen är 7-8 timmar. Ska man behöva känna ångest som förälder för att man faktiskt har ett jobb och tjänar in pengar till hushållskassan?
Ska den där föräldern som jobbar inom handels ha dåligt samvete och må dåligt lång in i föräldrarhjärtat för att andra har bestämt att det inte ska vara så, att det är ett eget val.

Har man satt barnen till världen så ska man helt inte ha några arbetstimmar om dygnet, utan man ska vara tillgänglig som förälder hela tiden.

Jag måste påminna om att vi inte lever i bondesamhället längre, frugan kan inte vara hemma hela tiden. Likheterna är väl att pappan som kanske jobbar inom handels kommer hem sent på kvällen, precis som bonden som fixar skörden som kör traktor och sköter om åkern för att få en bra förtjänst på hösten.


Någonting annat är ju också HUR man spenderar dessa timmar som man får över med sina barn. Även om man slutar klockan tre och kommer hem vid fyra så kan man vara trött. Man kanske prioriterar att sätta sig i soffan och pusta ut och låter barnen vara uppe på rummen och bygga lego - precis som dom kan göra på fritids eller förskolan. Är det kvalitétstid då?

Den där föräldern som kommer hem klockan sex med barnen, ställer sig och fixar käk. Kanske till och med färdiga köttbullar! och prioriterar att sätta sig ned med barnen i soffan, myser och läser godnattsaga. Är föräldern sämre då, för att denne hämtar klockan halv sex-sex?


Jag tror att varken fritids och förskolan är skadligt för barnen, dom får aktivera sig och hitta på mycket som föräldrar kanske inte alltid gör när dom är trötta efter jobbet. Dom får mat, för umgås med andra barn. Tiden går mycket fortare när man håller sig sysselsatt med någonting som är roligt, så jag tror inte barn uppfattar tiden inom barnomsorgen som jobbig.

Mina barn har inga men och dom trivs bra på förskolan och på fritids. Jag passar på att umgås mycket med barnen när vi är lediga, jag låter dom inte bara sitta där. Ibland såklart, så händer det att vi tar en lugn dag med mycket film på tv, för barnen är inte alltid heller pigga och sugna att hålla igång hela tiden - men vi är tillsammans!

Jag tycker att föräldrar som har sina barn länge inom barnomsorgen ska släppa sitt dåliga samvete, för ni är inte sämre föräldrar för det. Ni har ett jobb, ni tjänar in pengar till familjen. Ni ser till att kunna ha råd att göra saker, att ha mat på bordet och ni ger en trygghet som inte går att ersätta med arbetslöshet och mycket tid med barnen.

Får jag ett jobb som innebär att jag måste hämta runt sextiden så ska jag inte ha ångest, jag ska till att ta vara på den tiden jag har med barnen för att göra det bästa av situationen. Det är det som det hela handlar om, att vara en familj. Har man ångest för att man inte har många timmar med barnen på vardagarna, så får man prioritera den tiden man har på helgen att vara tillsammans och hitta på saker tillsammans. Att vara en närvarande förälder är den bästa föräldern som finns.


Samhället kommer alltid att kräva att man har ett jobb och man måste alltid behöva försörja sig. Alla har inte valmöjligheterna att ha ett jobb som innebär att man har kortare dagar, så sluta upp med fördomar mot föräldrar med andra arbetstider.

Jävlar anamma.

Två veckor kvar, sen ställer jag mig på stora scenen i Vara Konserthus och föreläser inför hundratals åskådare. En öppen dialog med rannsakning av sig själv med en förhoppnings att göra skillnad, att bli en förebild och en motivation att kämpa sig vidare trots motvind. 

Jag vänder mig till ungdomar som ska förbereda sig för vuxenlivet, till föräldrar som måste bra inuti sig själva för att orka vara förälder. 

Det kommer bli awsome, det kittlar i magen. Tänk vilka vändningar livet har, vilka chanser som ges. Man måste bara våga ta dom och tro på en förändring till det bättre. Det är därför jag står här idag, det är därför som du kan ta dig hit och längre. Älska dig själv, tro på dig själv. Du är värd det

Du är mer än din spegelbild, du ser dig själv som ett porträtt medan andra ser dig levande, med olika ansiktsuttryck och i rörelse. 

När jag låg i botten, i det där diket som 14-åring, full som tusan, så trodde jag aldrig att jag skulle resa mig upp. Jag uppskattade aldrig handen som hjälpte mig upp, jag hade fördomar och en tro att alla ville ha sex med mig - inte vara min vän. 

Dagen efter hade jag ångest, och helgen efter bedövade jag den med ännu mera sprit. Jag gjorde samma misstag om och om igen.

Jag straffade mig senare själv, det började 2007. Jag fick mina ätstörningar, jag var rädd för att kvävas av maten och av drycken jag intog. Jag var väldigt trött under den tiden och jag förvånas inte nu i efterhand att jag fick min panikångest i samband med detta. Jag hade fler panikångestattacker än vad jag var fri utan dom under dagen. Nu när jag fick panikångest här om veckan, när jag vaknade upp med en, så förstår jag inte hur jag orkade igenom dagarna. Jag var så trött och slut efter en enda så jag knappt orkade upp på dagen. Skillnaden denna gången var att jag visste vad som var påväg och jag visste att jag behövde gråta utav bara den. Öppna upp mig inför min man, väcka honom för att känna ett levande stöd. Han sa inte mycket, men det behövdes inte - han var vaken, han såg mig och accepterade. 

2008 när jag blev gravid med mitt andra barn så blev ätstörningarna mildare, för jag fick för mig att jag var odödlig som gravid, men morgonen efter när han föddes så var dom tillbaka. Jag skulle ut och hämta frukost och kände snabbt obehag att sitta och äta med andra människor. Jag åt knappt ingenting..

Nu är jag nästan fri helt och hållet, det är fortfarande jobbigt att äta offentligt, men jag klarar av det efter utmaningarna som jag har gjort. Jag har satt mig själv, på olika caféer och tvingat mig att äta mig igenom besöket. 

Jag fick en panikångestattack för veckan på min praktikplats, jag är väldigt ljuskänslig och det var för mycket intryck. Jag höll mig genom hela mötet och sen sprang jag in på toaletten och där avslutade jag panikångesten och efteråt gick jag ut lugnt och berättade för min handledare vad som triggar igång min panikångest.

Livet har verkligen många överraskningar att bjuda på, det är fantastiskt. Jag älskar att leva och jag älskar att kunna vara öppensinnad - det ger en mycket mer i livet.

Livet med koncentrationssvårigheter

När jag arbetar med någonting som intresserar mig så är jag högfungerande - när jag är någorlunda pigg. Vissa delar gör mig ofokuserad, så som skarpt ljud eller när många pratar samtidigt.
Här om dagen på praktikplatsen så fick jag en panikångest. Jag identifierade denna känsla med att jag befann mig i ett stort kontorslandskap där ljuset var skarpt. Människorna störde mig inte, men min ljuskänslighet gjorde det omöjligt att kunna hantera situationen.

När mötet vad över gick jag snabbt till toaletten, jag blundande och spände varenda muskel i kroppen och andades in. Jag höll handan och slappande sedan av i alla spända muskler - det hjälpte mig att kunna ta mig ut från toaletten och jag fick färgen tillbaka i ansiktet som tidigare hade varit spökvitt.

Jag har varit väldigt rak mot min handledare från första början och det är nog för att jag har blivit så öppen och mött väldigt lite motstånd. Jag bryr mig inte längre om vad folk tror och tänker om mig, det är deras fördomar och dom ska inte slå ner mig. Jag känner mig trygg med honom och vi fick väldigt bra kontakt från första början.
Jag berättade om mina eventuella diagnos med bland annat ADHD och om att jag får panikångest vid för många, oskarpa intryck där det också inkluderar starkt ljus. Jag möttes av öppenhet och han tyckte det var bra att jag berättade, sen gjorde vi ingenting mer åt saken utan lät det sjunka in och en acceptans uppstod.

Dagen efter så skulle vi återgå till det där landskapet där ljuset var skarp, jag blev rädd och obekväm. När jag väl kom dit så var inte alla lampor tända, ljusraden i mitten var mörka och behagliga. Jag kände ingen olustkänsla, dels för att ljuset inte var skarp och samt för att min handledare visste om min problematik. Jag skojade med honom innan och sa att om jag svimmade av, så är det ingen fara. Det är bara att jag har fått en panikångest som har gått lite väl långt.

När jag väl kommer hem och ska koncentrera mig, ibland kan det vara samtal som gör att jag missar vartannat ord för att jag kom och tänka på någonting annat helt plötsligt som är helt orelevant i det samtalet som förs. Sätter jag mig ner för att plugga, så känner jag en sån inre stress. Jag kan inte sitta stilla och jag flippar fram och tillbaka mellan olika fönster. Jag stirrar ut, jag dricker kaffe, kollar omkring och känner mig förvirrad. Jag får inte in någonting av det jag läser, utan känner bara en inre stress - även om jag inte behöver det.

Jag längtar efter tiden utanför skärmen, där jag inte behöver koncentrera mig på att läsa och det som ska sjunka in. Detta leder till impulsivt beteende som är förödande för mina studier.

När jag intar min roll som politiker och ska lyssna aktivt så blir det svårt om jag inte är intresserad av det ämnet som tas upp. Det sorteras bort i mitt huvud och jag kan inte få in det som sägs. Förståelsen finns inte och jag förstår inte orden. Detta är ingenting som jag har erkänt för någon förut, men jag förstår verkligen inte - även om det är enkla ord. Detta är någonting som är avgörande som politiker att man kan ta in allt som sägs för att senare kunna ta beslut och för att hänga med i processen..

Detta gör att jag tänker andra tankar om politiken, men jag försöker verkligen kämpa med detta. Hade jag fått min diagnos någon gång, så hade jag kunnat få mediciner som kan hjälpa mig att sortera - hjälpa min hjärna att sortera. Just nu är jag handikappad, men en dag kommer jag bara leva som en funktionshindrad då jag kommer ha hjälpmedel för att klara det som anses självklart för de allra flesta.

Om man ser på någonting annat självklart, eller ja, som är självklart för andra som har intresset. Jag gillar hockey, jag gillar att se hockey live, för det ger mig någonting konkret och jag blir fokuserad. Samma är det inte vid tv:n, jag kan inte slappna av och jag har så många andra intryck som stör mig. Jag kan inte lära mig alla namn, för min hjärna tillåter inte den typen av information. Jag tycker om spelet, spänningen och känslan när alla supporter står och hoppar och sjunger. Det är verklighet.

Vi kan stå och prata med varandra, vi har enkla meningar. Jag kan tänka mig att flera människor kan uppfatta mig som ointresserad, men så är det inte. Jag försöker verkligen, jag försöker spänna hjärnan, försöker vara fokusera. Detta gör mig trött och då hänger jag med ännu mindre.
Jag är inte ointresserad, men min hjärna blir lätt matt.

En psykiatriker trodde att jag hade asbergers, eftersom vissa ämnen fastnar och intresset blir stort för det. Samt för att jag hade svårt för sociala umgängen. Vem vet? Utredningen får visa, sen kan jag acceptera och gå vidare. Jag kommer aldrig göra min/mina diagnoser till Mig, jag är jag, thats it!

Jag har ändå kommit långt i utveckligen i mig själv. Från att inte klara gå utanför dörren utan att få grov ångest till att faktiskt kunna gå ut i en folksamling, komma in sent till ett möte där människor sitter och tittar - det är inte ett steg - det är ett enormt hopp!

Jag skrattar åt mitt tvångsbeteende, för jag vet att det är så knäppt. Jag kan inte dricka ur allt i en kopp, måste alltid lämna en slatt - annars får jag ångest och det kryper i hela kroppen.

Telefonen måste ligga på högersidan, för annars blir det fel i huvudet på mig och jag kan inte tänka på någonting annat.

Jag får bjuda på det, för annars blir det förlamande och tvångsbeteendet blir ännu värre.

Hellre knäpp än att vara som alla andra. Jag finner en glädje att få vara just den är, för jag kommer aldrig sträva efter att bli som någon annan utan jag accepterar mig för den jag är - för jag är perfekt.

Så även om livet med koncentrationssvårigheter, tvångsbeteende och ångest är jobbigt ibland, så är det ett bra liv eftersom jag har fått den förståelse och acceptans som jag behöver. Det ger mig en stöttning i livet, precis som två kryckor och ibland en rullstol när jag faller ihop.

Livet är fantastiskt även om det kan dala ibland, man får uppskatta det man har - för annars har man ingenting