Det kommer aldrig att försvinna.

Första gången när jag kom till vuxenpsykiatrin så träffade jag på en äldre person som tog emot mig, som skulle kolla vem jag var genom olika blanketter som jag skulle fylla i.

Vi satt också och pratade om vad som har hänt under livet. Jag berättade om våldtäkten när jag var 13-14 år gammal. Jag har aldrig pratat om det på det sättet förut eftersom jag inte hade sett det som en stor grej, eftersom jag ansåg det var mitt fel. Det var ju jag som hade stämt träff med den 15 år äldre mannen. Sen att han berövade mig på det sättet hade jag aldrig tänkt, utan det var alltid mitt fel.


Jag minns platsen, jag minns hur ont det gjorde. Jag minns hur jag stängde av mig själv och bara önskade att det vore över.

Jag kommer inte ihåg hur det slutade, bara början.

Jag kommer dock ihåg efteråt, när jag gick hem. Blödandes och förvirrad, hur ont det gjorde och hur jag beskyllde mig själv.


Jag berättade aldrig för någon om det här, man vill ju inte berätta hur dum i huvudet man var som stämde träff med den där mannen från Skövde.

Det han sa efter allt har satt sig, han sa "Hoppas vi kan ses igen".


Jag har tänkt passivt på det, inte känt några känslor kring det hela. Jag har bara tänkt tanken och sagt till mig själv att det är konstigt att det inte har påverkat mig. Antagligen har det gjort det, mer än vad jag har trott eftersom jag tänker på det oftare och oftare.


Som sagt, när jag kom till vuxenpsykiatrin så träffade jag en äldre man. Jag har svårt att prata med män, speciellt om sådant här. Men jag berättade, frågade försiktigt om jag någonsin kommer komma över det här och leva som vanligt.

Han svarade mig "Nej, det kommer du inte. Det bara är såhär".

Jag tänker inte acceptera att det aldrig kommer att försvinna. Klart man inte kan ta bort en händelse, men man måste processa det och acceptera det. Att man inte kommer kunna förändra dåtiden, att man måste fortsätta framåt och inte blicka tillbaka. Man ska inte skambelägga sig själv för en händelse som faktiskt inte var ens eget fel.

INGEN har rättigheterna att frihetsberöva en. Pedofili är inte accepterat som det faktiskt mynnar ut i.

Jag ångrar mig såklart i efterhand, att jag inte anmälde det till polisen. Men eftersom man kände så mycket skam så ville man inte berätta det som sagt, utan accepterade att leva med det.


Jag är redo idag att gå igenom händelsen, gå igenom processen. Men vuxenpsykiatrin har inte erbjudit mig en hand, jag står ensam. Jag väntar på en utredning, men ingen vidare kontakt. Även om jag har tvångssyndrom, ångestproblematik och svår depression. Märkligt hur det fungerar inom psykiatrin, eller inte fungerar.

Men jag har kommit långt, även om det har tagit 14 år att acceptera händelsen. Acceptens är första steget mot ett bättre mående, tänker inte acceptera att det aldrig kommer gå över, för ett sår kan läka om någon bara försöker laga det.

Ensamhet i folkvimmel

Jag känner mig ensam även när jag är mitt i en folkmassa. Som en ensam planet i rymden. Världen är stor och jag är liten.

Så väldigt liten och med stora stenar att bära.. Dom är så tunga och mina ben så veka..

Jag är trött, jag är ledsen. Jag är glad och jag är rädd. Rädd för världen och för livets utbud. Jag är rädd för vad som finns bakom hörnet.

Det jag är mest rädd för är min ångest som kramar musten ur mitt hjärta. Jag är rädd att en dag så kommer hjärtat att brista. Då kommer ångesten rinna ut, rädslan och livet.

 Varför känner jag mig så ensam och utfryst? Förstår människor mig, hur ser dom mig och vad betyder jag för dom?

Som föreläsare lär jag mig mycket, jag får ge mycket - men jag får mycket tillbaka.

Jag får chansen att rannsaka mig själv, se vad som förstörde mig och vad som byggde upp mig till den jag är idag. Min ungdom är ett svart hål, där ingenting alls finns att hämta. Ett hål som ingen kan fylla..

Det är hoppet som drar mig vidare, även om det är guppig och hård väg så hänger jag kvar. Det finns bättre dagar än dessa. Dagar som jag känner mig levande och inte ensammast i världen.

Jag önskar att det fanns glädje på flaska, för att ge mig ork framåt dess dagar.

Trötthet och ångest

Överhängande trötthet, en del ångest och en känsla av hopplöshet. Just nu känns det så.. 

Haft både barnkalas och vanligt kalas idag, började dagen med att stressa klockan 07.45 för att åka och handla bröd till frukost. Sen skulle det bakas och sen gick diskmaskinen sönder och då skulle jag handdiska efter fem personer. 

Sen var det iväg och börja förbereda inför barnkalas.. Även om kalaset gick jättebra så kommer  ångesten och man blir trött efter allt.

Efter barnkalaset skulle jag infinna mig 10 min efter på nästa kalas, hem och lasta av allt. Leta efter presenten, slå in den och iväg.

Orka vara social ett tag, hem och bada barn och orka fixa i ordning allt efter kalaset och fixa käk. Om ett par timmar är barnen lagda och jag ska hoppa in i duschen och sen ta på mig morgonrocken och hoppa i säng och titta på film.. Förhoppningsvis hinner jag inte somna innan maken kommer hem från julbordet..

Försöka ta nya tag imorgon, bryta ihop och komma igen.. Imorgon är barnen på skola och dagis. Jag ska plugga lite och försöka komma på hur jag ska ta mig ur den onda spiralen.

Att må psykiskt dåligt tar upp 24 timmar om dygnet och jag hoppas att jag snart kan få sova en hel natt utan att vakna...

Just nu känns det bara skit och det är acceptabelt, helt ok att känna så ibland.. Det behövs, men kanske inte varje dag.. Men morgondagen är säkert bättre.

Utbrändhet och ett hopp

När man gråter för att man inte längre orkar men att man vaknar upp trött men ändå mår bättre så tar man inte alltid vettet till fånga och inser att man är utbränd. Man vill inte erkänna för sig att man sprungit rakt in i den världsberömda väggen.

Det är svårt och man känner sig som en person som skolkar, speciellt i det här läget. Det är inte alls så det är, det vet jag. Jag refererar bara tillbaka i högstadiet när man var sjukskriven och inte skulle visa sig utanför dörren när man var sjuk, vilken ångest det bar med sig.

Antar att jag hade hög frånvaro i skolan just för ångesten och den känslan jag bar med mig när jag skulle återvända efter en tids frånvaro. Det var jättejobbigt och energikrävande..

Just nu, i detta nu, måste jag lära mig vad jag kan göra - inte vad jag "måste".

Jag vet att jag har en man som skulle göra allt för mig, men jag vet också att som anhörig att det kan vara svårt med gränsdragningar och man glömmer av sitt eget mående. Så jag måste sätta gränserna, då jag vet hur lätt det är att gå in i väggen om man bara håller på att pusha sig själv för att någon annan mår dåligt. Vi ska ju vara starka tillsammans, inte var för sig själv. Annars leder det till ett destruktivt förhållande som inte är nyttigt.

Jag är dock inte alls orolig för mig och Mattias, vi har ett mycket ömsesidigt förhållande där vi håller varandra fast på marken. Kärleken är oförstörbar.

Ett steg i taget nu, myrsteg som stora kliv. Framåt ska jag, jag ska lära mig att leva inte sväva omkring utan något mål.

Det kommer vara svårt, men jag har tagit mig så här långt genom många av helvetes portar. Jag kommer aldrig ge mig, livet är så stort och så värdefullt. Jag ska förändra något, just nu är det mitt liv. Där stannar jag, sen tar jag det som kommer sen. En dag är det min tur och jag ska vänta.

Mitt mål är att bli helt bra, må bra och hitta en ny energi. 

Jag lever.

För att ni ska förstå

Jag önskar att jag kunde ge er mitt liv för en dag,

Så ni får känna hur strider med ångest känns

Hur det är att tänka 20 tankar samtidigt

Som Autobahn med tankar,

Även om man försöker fokusera så fungerar det inte

Jag behöver tystnad för att klara av att fungera så bra som jag nu kan

Jag är engagerad, för mycket ibland. Jag bortprioriterar inte saker, jag måste välja vad jag kan göra baserat på vad jag har i min energibank.

Jag vill inte vara otrevlig, få någon annan att må dåligt eller få någon annan att tro att jag vill den illa, men jag orkar inte alltid att berätta mi historia om och om igen.

Jag lider av djup depression, ångestsyndrom och tvångssyndrom. Väntar på en ADHD-utredning, jag mår inte bra.

JAG MÅR INTE BRA, INTE JUST NU.. Kanske om ett tag, för en dag, för att sedan hamna i en svacka igen.

Nu har jag också erkänt för mig själv att jag är utbränd, alltså, sprungit in i väggen - rakt igenom den och träffat tegelväggen bakom.

Jag gråter ofta, jag får ta extra medicin för min ångest. Detta kan ju såklart skilja sig från dag till då, en dag kan jag vara glad - en annan inte. 

Jag begär inget av er, det är upp till er om ni orkar med mig, orkar och vill ha förståelse. Något jag dock kräver är ärlighet, kan ni inte ge mig det är det lika bra att ni vänder er om och går.. 

Men just nu är jag lite extra instängd i mig själv, inte för att jag vill eller har valt det.. Prova själv för bara en dag att gå i mina skor...

Skolan lägger grunden till ätstörningar

Många av er anser att jag överdriver, för att era barn inte reagerar över poängsystemet som har inträtt i skolan. Jag vill påstå att ni saknar kunskap och förståelse för processen och vad slutsumman kan bli av att införa poäng på matintag.

Ni säger att det är frivilligt, men om vi säger såhär:

Sätt en godispåse på barnens bänk, säg att det är frivilligt att äta den - vad gör barnen då? Låter den stå kvar, eller öppnar dom den och börjar äta?


I vår dotters skola har precis barnet fått "valet" att börja fylla i en lista hemma, det är ett poängsystem där dom ska sätta poäng på det dom äter.

Allting är redan poängsatt, t.ex.
Ägg ger 1 poäng och gröt ger 10 poäng. Man ska få i sig minst 15 poäng på morgonen för att klara målet.


Det står på listan att man inte får äta sex skivor vitt bröd med smör, samt ett glas mjölk även om det ger 14 poäng - för det är FEL!


Jag pratade med vår dotters fröken igår och sa att jag tyckte att det liknade en diet och frågade om det verkligen var nyttigt för barnen att göra detta. Hon skrattade och viftade bort det som ingenting, berättade att dom hade gjort detta LÄNGE.


Det har länge pratats om föräldrar som bantar framför sina barn, väger och räknar kalorier. Hur skadligt det kan vara och att man lägger grunden till anorexia och bulimi - alltså ätstörningar.

Dessa barn jag pratar om är 8 år gamla och dom ska inte behöva ta det ansvaret. Vi föräldrar måste ge det våra barn behöver i näringsväg, det ska inte barnen behöva följa upp genom ett poängsystem.

Den psykiska ohälsan i samhället har ökat och den kryper allt lägre ner i åldrarna. Över 70 000 barn går på mediciner för depressioner och ångesttillstånd, behöver dom verkligen detta på sig också?

Vår dotter kom till oss vid frukostbordet idag och frågade varför vi inte tyckte att poängsystemet var bra och vi berättade som det var. Hon svarade då "Men mamma, jag kan äta vitt bröd ändå även om det bara blir två poäng".

Det kändes väldigt hårt i hjärtat.

I den här åldern och uppåt så ska barnen försöka förstå världen runt omkring sig, dom ska ta reda på vilka dom är. Dom är väldigt känsliga för påtryckningar utanför, speciellt tjejer. Man börjar jämföra varandras kroppar och idealet ska inte vara Barbie. Ska det vara fokus på mat, så kommer fixeringen sitta ännu hårdare på hur man ser ut.

Tjock, lång, kort, smal - spelar ingen roll. Gröt, ägg, smörgås, flingor eller till och med OBOY, jag överlevde min uppväxt.

Detta tror jag eftersom jag inte blev tvingad in i ett beteende som bestämde vad jag skulle äta och inte, vad som var nyttigt eller inte från skolans håll. Det beslutet hade redan mina föräldrar hjälpt mig med, utan att jag behövde undersöka saken vidare.

Hade jag fått detta till mig när jag var liten, från skolan, frivilligt eller inte så hade jag fullföljt detta. Detta hade blivit en fixering, för det är så jag fungerar - även i dag. Det är mitt psykiska last, tvångssyndrom bland annat.

Jag har haft ätstörningar, jag vet hur det är. Jag vill inte att min dotter kommer dit, inte att någons barn hamnar där


Under dom år som jag hade ätstörningar så fick jag tvinga i mig att äta, även om det kändes som jag skulle dö varje gång jag satte maten i munnen. Det är jävla resa, det är någonting som ärrar en uppifrån och ner.

Jag tycker detta är åt helvete och jag VET vad detta innebär och vad det kan leda till. Så säg inte till mig att jag förstorar det. Kom hellre tillbaka med lite erfarenhet om hur det är att leva med ätstörningar innan du kommer tillbaka och konfrontera min rädsla över att poängsystemet kan leda till detta.

Till er som bara klagar på politik

Till alla er som är trötta på politik,
på alla statusuppdateringar på facebook

Som klagar över hur tråkigt det är och hur onödigt allt känns.

För det första, sluta titta facebook varje minut.

Utan politik så hade inte en välfärd funnits, även om den är knapp idag,

du hade inte fått ut din föräldrapenning, du hade inte fått ut din sjukpenning,
du hade inte kunnat förvänta dig att få a-kassa när du blir arbetslös

Du hade inte kunnat få bostadsbidrag om din ekonomi kärvade,
du hade inte haft några rättigheter på jobbet

Du hade inte haft den sjukvård vi har i dag,
du hade inte kunnat förvänta dig att få en livsnödvändig operation
inte heller få en njure när den slutar fungera

Du hade sett fler hemlösa,
cancerpatienter hade gått bort alldeles för fort

Ambulanser hade inte kunnat ta sig fram i tid
om du hade fått en hjärtattack

Skolan hade inte fått resurser,
kommuner hade inte fått bidrag
för att kunna utvecklas

Gator hade fallerat,
du hade inte kunnat köra bil eftersom vägarna hade varit så dåliga

spårvagnarna i Göteborg hade inte gått med fem minuters mellanrum, katastrof i storstaden!



Flyktingar som flyr från bomber och förföljelse skulle inte kunna få en trygghet
här i vårt fina land. Föräldrar hade mist sina barn om dom stannade kvar, sett dom våldtas.

Vi i Sverige hade stängt gränserna, för vi hade inte klarat av att ta hand om någon.

Din kompis, din granne som har ett utländsk påbrå  hade inte funnits här idag.

Vill vi ha en fungerade sjukvård, en fungerade infrastruktur och en sjukförsäkring som ska fånga upp oss när vi faller - så måste det pratas politik.

Vad ni än väljer, socialdemokraterna, miljöpartiet, moderaterna, kristdemokraterna, folkpartiet eller till och med Sverigedemokraterna - så välj med hjärtat vad ni tycker är bra för Sverige.

Läs på, snälla, för att förstå hur viktigt det är. Jag är socialdemokrat, det är jag, och jag vill inte ha SD vid makten. Det är min tro, ni kan ha en helt annan.

Många tycker det är en lekplats för vuxna där uppe, men viktiga beslut tas som ni antagligen inte ser.

När jag klev in i regionen fick jag se det med helt andra ögon, hur viktiga beslut som måste tas även om det inte alltid är lätt. Det kan vara någonting som ses som fel, ibland, men att man inte har något annat val p.g.a av  knappa resurser. Vi har en säck pengar, inte mer.

Jag vill ha fri medicin för barn, en säker pension och en trygg sjukförsäkring. Jag vill minska arbetslösheten, jag vill ha invandring eftersom det är viktigt, inte bara för att ge dom ett bättre liv utan även för arbetsmarknaden.

Dom tar inte våra jobb i den bemärkelse som några säger och dom får utstå mycket fördomar. Jag har träffat personer som har examen från universitet som har kommit till Sverige och står och packar plättar i en tillverkande fabrik, som står och limmar fast platsskedar på plastförpackningar åt ICA i kylrum.


Vi utvandrar också från Sverige, många av oss åker till Norge och "snor jobb", men det anses inte fel?

Jag klagar inte när ni lägger upp ert intresse på facebook. Till skillnad från fotboll, så är politik viktigt för det land vi bor i. Det påverkar både dig och mig.

Snälla, ha tålamod. Visa respekt och sluta klanka ner på oss som försöker förändra Sverige till det bättre när andra passivt sitter och tittar på och inte ens kommer gå och rösta.

Nyval 2015 - dags att börja ta ansvar och förnuft till fånga!

Regeringen utlyser nyval den 29 December 2014. Det innebär att vi måste börja jobba aktivt att blanda runt i den blågröna sörjan som egentligen ingen vill ha. Vi ska sätta på locket på burken och skaka runt så in i helvete och sen kasta bort burken så långt vi kan.

Kom ihåg att SD röstade bort fri medicin till barn, förbättring av socialförsäkringen och en storsatsning på psykiatrin. Ett hårt slag mot alla eftersom invandringspolitiken var i främsta rummet, inte befolkningens behov. Alliansen kan här med kalla sig en blåbrun sörja, det är inte vackert. Alliansen som lovade att inte ge SD makt har nu inte bara svikit sina väljare, utan även befolkningen överlag. 

Det är dags att börja ta ansvar, vi ska sänka deras vågmästrarroll, vi ska ta bort chansen att kunna rösta ner en budget som skulle börja att rusta upp det nya Sverige utan den gammalmodiga alliansen.

Vi får också komma ihåg att Alliansen är svag, (M) saknar partiledare och har en person som gruppledare som varken vet fram eller bak.

Centern, ptja, dom har Annie Lööf, så det behöver inte nämnas mycket mer om det.

SD måste få ta plats på arenan, det är där vi kan sänka dom. Där vi kan konfrontera dom på deras svagaste punkter - allt alltså.

Deras hjärta sitter i magen, inte i bröstet. Som alla vet så är magen människan svagaste punkt när det handlar om att ta emot slag.

Vi måste ut i kampanjer, valarbeta och belysa vad det skulle innebära att rösta så som 13,6% har gjort. Vi ska inte värva nya medlemmar i första hand, vi ska vara informationsspridare för att göra vårt parti starkt och SD och Alliansen svagt. 

Får SD mer makt så kommer Sverige att ses som ett främlingsfientligt land som inget annat land vill samarbeta med. Vill vi ha den stämpeln? 

Ni SD väljare kan inte komma och säga att dom inte är rasister när deras starkaste ståndpunkt är att stänga gränserna till Sverige och sänka våra egna.

Vi behöver arbetskraftsinvandring, vad dom än säger. 

Jag tänker inte mynta det här med att vi faktiskt äter pizza och allt annat käbbel, det finns andra saker att fokusera på för att dra ner procentantalet av deras röstare.

Upp till kamp som sagt och rösta rätt, rösta med hjärtat - inte på SD som saknar det sistnämnda.

Döden kan lura vem som helst

Jag har försökt en del gånger förut, men känner mig mer förhoppningsfull nu när jag har börjat författa på min självbiografi "Döden kan lura vem som helst".


Jag satt och författade 10 sidor igår kväll, ungefär på ca timman. Känns som det flyter på ganska mycket, för jag har egentligen mycket att prata om - att berätta. Det är bara att man ska hitta motivationen varje dag att sätta sig ned och skriva något, även om det inte blir mer än några meningar eller en sida.


Jag bjuder på ett stycke i alla fall, så får ni gärna kommentera!

Hur fungerar det här, ja, det här med en panikångestattack?

 

Finns det någon manual, hur man kan bygga ihop sig likt en IKEA-beskrivning  som man får när har man köpt en byrå?

 

Jag tittar vanligtvis inte i beskrivningar hur man ska bygga saker, för jag ska klara det utan. Ingen ska bestämma över mig, hur jag ska sätta ihop en grej. Jag är född färdig, jag gör inga fel.

 

Jag svär dock lite i hemlighet ibland, inte så det hörs. Jag vill ju inte att någon annan ska veta hur frustrerad jag är över att skruvjäveln inte passar där den SKA sitta.

 

Det blir ju bara pinsamt sen när jag väl kommer på att skruven inte alls skulle sitta där, utan en plugg.

 

Men åter till saken, finns den någon användarmanual hur man ska kunna hantera en sån där panikångestattack? Hur det lixom ska kännas första gången, för det verkar lika komplicerat som att ha sex första gången. Man förstår inte vad som händer förrän det är färdigt, om man ens förstår då. 

Jag lyckades

Ett lugn har infunnit sig

att föreläsa var det jag behövde

Det är min terapi

min medicin

det som gör att jag läker

Dom lyssnade

frågade

skrattade och delade med sig

Jag är inte ensam

vi är tillsammans

vi är många

vi kämpar

vi ska gå ur den här stormen

som vinnare

Låt inte någon sänka dig

till den nivån som den andra personen befinner sig på

Jag är större

jag reste mig på nio

jag går ur helvetes ring 

som den starkaste

Visserligen med många blåmärken

många sår

och något trasig

Men jag lagar mig själv varje dag

jag får hjälp att pussla ihop mig 

Förr använde jag tejp

nu använder jag skruvar

dom är mer hållbara

Jag lever

och nu andas jag lättare

Ett steg i taget

det kommer ta mig långt

Små, små steg och ett jättehopp

Jag vågade, det var läskigt

men jag föll inte mellan bergsklipporna där jag hoppade

jag kom till andra sidan

Livet kanske inte älskar mig,

men just nu älskar jag det.

Fuck you.

Fuck you, faktiskt rent av. Kom inte på ett bättre ord än så.

Här ser ni mig,
helt levande och starkare än någonsin.

Du kan slå mig hur mycket du vill,
jag har rest mig innan på nio.

Till dig som slog mig,
som hatade mig,
som retade mig

Som menade på att jag skulle hålla käft
för min röst inte var som din

eller ni som menade på att jag var ful, för att jag hade en panna som en tegelsten
och för att jag hade rynkor på mina ögonlock. Fy tusan vad lite ni måste ha haft
inombords och att leva för när ni sänkte mig på det sättet

Ni gjorde att jag drog mig undan,
kände mig värdelös
som drog mig till alkoholens botten

Du som gjorde att jag vaknade med flaskan varje morgon
för att jag inte dög till någonting annat

Till dig som kallade mig saker jag aldrig komma att glömma,
men som gör mig mer ödmjuk än dig.

Till alla er som tvekade,
som såg mig som ert största problem

Nu är jag större än er

När någon av er möter mig, kan ni knappt se mig i ögonen
då skrattar jag inombords för ER svaghet som människa

Jag har kommit längre än er och kommer alltid vara steget före hela tiden

Det ni har börjat med nu,
gjorde jag för längesen.

Till dig som stod och sparkade mig när jag låg ned,
dom blåmärkena försvann, men idag kan jag inse att du låg längre ner än mig
Därför förlåter jag dig

Men jag kommer aldrig förlåta er, som lämnade mig i sticket.
Som inte ville kämpa för mig,
ni kan dra åt helvete
för jag behöver inte er - jag behöver inte minnena längre

För jag kommer aldrig mer stå ensam.


Tack ändå, jag hade inte bytt mitt liv mot någons annan. Jag är lycklig idag, inte bara tack vare er
men för att jag hittade just en som kämpade för mig och en annan med mig - min man och mina barn.

Fasaden är trist och grå, finns inget hopp kvar.. Om inte.

Dimman ligger tät över mark

och himmel

Träden är kala

och löven har fallit av

Trädet hade ingen energi

att hålla kvar löven

så den släppte dom till marken

Trädet ville spara energi

så den slöt sig inne

stängde alla andra ute

Det vackra föll

men energin finns ännu kvar

djupt där inne

Fasaden är trist och grå

skavd och hängande

Det känns som en evighet innan trädet blir grönt och ståtligt igen

så länge finns ingen hjälp att få

Ungefär så här fungerar verkligheten

när psykiatrin faller

Ingen får hjälp

fasaden rämnar

och alla som mår dåligt behöver hålla det inom sig

Människan sluter sig

man ska inte prata om det som inte syns

Det är skam

Det är hemskt

Man är jobbig

och helst ska man inte svara på frågan

H U R  M Å R  D U 

Jag hoppas att människor vaknar upp

ser samhällsproblemet

där var fjärde svensk är inkluderad

Ångest

Skam

Tårar

Ensamhet

och

Ilska

Ingen ska behöva känna sig ensam,

ingen ska behöva känna sig ivägen

Alla är värda någonting

alla är älskad

av någon

Kämpa på

en dag kommer solen

och bygger upp det som en dag

såg som hopplös

det gäller bara att aldrig ge upp hoppet

om det som sågs som omöjligt

Du är värdefull

Lite så är det att vara jag

Jag funderade på en tanke,

sen funderade jag lite till

Sen glömde jag av den tanken,

och började tänka på någonting annat

Sen gick någon förbi,

och jag började tänka på vad den tänkte

Sen återgick jag till mig själv,

då hade jag glömt av det jag tänkte

Så jag började fundera på någonting annat,

och sen någonting annat

och någonting mer

Till slut glömde jag av allting jag tänkte

så jag sket i det

och började tänka på någonting helt annat

En helt vanlig dag

i mitt röriga huvud

Tror inte någon annan hinner tänka så många tankar som jag gör

under en hel dag

Hade jag börjat räkna,

hade jag glömt av att jag gjorde det

Precis som när jag köper en kalender för att hålla koll,

jag glömmer alltid att öppna den

Jag är verkligen helt fantastisk

fast inte på att fokusera på en tanke

Tänk vilken tillgång jag är!

Med flaskan i handen

Med flaskan i min hand

drev jag runt i inget

i ett mörker

in i en osäker framtid

Mitt liv hade slutat för tidigt

i en kista

under jorden

med sörjande runt om

om inte du hade kommit

Jag var ung

jag förstod inte bättre

men ingen drog mig därifrån

jag stod ensam

Mitt hjärta var fylld av ångest

fylld av känslor

som jag inte förstod

Ångest för livet

ångest för att vara jag

ångest för att visa mig

för att höras

Livet var svårt,

ett evigt kämpande

men jag tog mig därifrån levande

Med skrapsår

med rivsår i hjärtat

med en hjärna som fick börja om på nytt igen

Som fick försöka förstå livet

på ett annat sätt

Minnen som skulle förträngas

som skulle komma upp igen

och ge mig panik

Jag hann aldrig landa i det nya

jag hade ett krig att utkämpa inom mig

Vem var jag, vem är jag? 

Vart är jag på väg.

Tillslut hamnade jag här,

i den nya världen

där jag är synlig

där jag måste lära mig att våga leva

Det är en resa utan slut

men med nya förutsättningar

att klara det bättre

Jag gick där med flaskan i handen

jag gick på glas

genom eld

och genom dimma

Men jag kom fram

jag kastade flaskan i papperskorgen

Jag tog mig hit

och jag ska gå ännu längre

Jag vann

Mattias

Du är så fin

finare än en soluppgång

Du är klarare för mig

än vad livet är

Du är så värdefull för mig

Värdefullare än vad något annat är

Du är älskad

du är perfekt

med lite skavda hörn

men det är det som gör dig unik

Jag gillar att se dig skratta

jag gillar att se dig nyvaken på morgonen

med rufsigt hår,

ditt leende är himmelriket på jorden

Du är fantastisk

precis som du är

Du har gett mig det jag någonsin behövt

du har gett mig en familj

kärlek

och du har gett mig ditt hjärta

Du har satt en ring på mitt finger

du har gett mig livet åter igen

Du har stöttat mig genom den starkaste motvind

Du har hållit mig kvar

Du har stannat kvar

Jag är dig evigt tacksam

jag är evigt din

Jag älskar dig.

En dikt om dig

Sluta försöka

Bara sluta

Du kan inte vara någon annan

för i din kropp finns det bara plats för dig själv

Sluta, bara sluta

Du behöver inte ursäkta dig

Du behöver inte be om ursäkt för vem du är

Gråt, för guds skull

gråt tills du inte kan gråta mer

det är precis det du behöver

Sluta, kapa banden

energitjuvar är inte kompisar

dom kostar alldeles för mycket

Du står inte ensam, inte ensammare

än vad du gör med dom

Det är inte äkta

Vad som är äkta,

det är ditt hjärta

det är vackert och ömtåligt

Älska dig själv,

som du aldrig kan älska någon annan

Älskar du inte dig själv

så kan ingen annan heller att göra det

Ärligt,

du betyder mycket

för världen

Så sluta, bara sluta nervärdera dig

du är fin

du är älskad

du är vacker

utanför din fasad

Att våga visa sig

När jag kom ut, började prata om mig själv, så har jag känt en otrolig lättnad. Jag är äntligen ärlig mot mig själv och mot alla andra. Den bördan man bar länge och väl, har jag lagt åt sidan.

Jag bär ändå på känslor, jag bär på min identitet. Det är ingen sjukdom, det är jag, bara jag. Utan eller med diagnos så är det ingenting man ska ursäkta sig för.

Man är inte svag om man bär på psykisk ohälsa, man är stark. Starkare än många andra, ännu starkare är man när man vågar prata om det - vågar dela med sig.

Man bär på en tung ryggsäck hela tiden, man har murat in sig i ett litet rum. Avskärmat från verkligheten, där ute där man borde leva - men inte vågar. Ljuset kan inte komma in om man inte börjar hacka ner dom tunga stenarna som man byggt upp. Kan man få en glimt av ljuset, så ska man fortsätta riva tills ljuset når hela kroppen.

Tvätta bort sminket, räta på dig och öppna ögonen. Därute finns kärlek i mängder, man måste bara våga se och våga ta för sig. Människor kommer det alltid att finnas med fördomar, som inte har gått igenom det man själv har gjort. Det är deras problem, deras fördomar är baserad på rädsla och okunskap.

Man har trampat i lera hela vägen, man har letat efter en väg som ska leda en rätt, där man inte behöver fastna efter varje steg. Där livet inte blir en kamp att ta sig fram, många gånger faller man ner i leran. Det tar tid att resa sig, det kan vara segt och man behöver ibland en hand för att dra sig upp. Man orkar gå ett tag till, men utan hjälp utifrån så kan resan bli onödigt lång. Går man bara tillräckligt länge så kan man komma till en grusväg och tillslut hamnar man på en jämn asfaltsväg.

När man har kommit dit, spring utav helvete. Spring så fort så fartvinden känns. Spring tills du inte orkar springa mer, stanna upp och andas den friska luften. Kolla dig omkring och känn stoltheten att du har tagit dig såpass långt som du faktiskt har gjort.

Det är INGENTING fel på dig, du är inte din diagnos. Ta diagnosen rätt, som en förklaring varför du känner som du gör - analysera inte mer.

Det känns som någonting börjar hända med samhället, att det blir mer accepterat att prata om. Den här ohälsan, som var fjärde svensk hamnar i. Ångestladdade tillstånd som gör att sjukskrivningarna ökar.

Du är aldrig ensam, du är unik och du är bäst så som du är - inte som någon annan vill.

När jag hamnade i missbruk när jag var 13 år, så var det inte ett aktivt beslut. Det var så jag trodde att man skulle umgås med människor eftersom jag var rädda för dom i nyktert tillstånd. Om jag klarar det, så känns det som vem som helst klarar att ta sig dit jag är idag - mig själv.

För mig kändes det omöjligt att känna mig älskad, att visa mig för folk eller att komma någonstans i världen. Jag har nu kommit in på min fjärde utbildning och jag har blivit högt uppsatt som politiker. Jag ska FÖRELÄSA framför folk, det är jäkligt nervöst - MEN man ska utmana sina rädslor, det är det bästa sättet att bli av med dom.

Jag hoppas att ni finner orken och modet att ta er framåt, ni förtjänar som alla andra att vara lyckliga.

Man behöver engagemang!

"Du behöver engagemang och tid". Det är som att kasta avfall på någon som lider av psykisk ohälsa.

Jag har engagemang, jag har egentligen tid - men det är inte alltid jag har orken. Vissa dagar dominerar ångesten och tröttheten har tagit över och kroppen är nedbruten. För tro det eller ej, man kan faktiskt må dåligt fysiskt av psykisk ohälsa.

Jag vill, det är ingenting fel på min vilja. Jag vill verkligen lära mig, men jag förstår inte alltid vad du säger. Det handlar inte om ointresse, utan att jag INTE KAN FÅ IN DOM ORD DU SÄGER.

Jag förstår orden du säger, ibland, jag förstår dom. Men jag kan inte sätta ihop dom till en mening och förstå helheten.

Intresset finns, även om jag verkar okoncentrerad. Mitt huvud skull explodera om jag fokuserade på en sak för länge. Jag fungerar inte så. Jag är inte som du, jag är inte som någon annan.

Jag blir arg av fördomar, ledsen på människor som inte förstår. Som inte vågar eller vill accepterar psykisk ohälsa som ett handikapp emellanåt.

Jag är inte dum i huvudet, jag är inte efterbliven som verkar vara ett väl använt uttryck för oss som är lite som inte alla andra.. Hmpfs.


Jag kanske inte ser verkligheten som du lever i, men beskyll mig aldrig för att jag inte är engagerad. Du känner inte mig.

Inte konstigt att tröttheten blir dominerande emellanåt, när man får kämpa för att hålla humöret uppe.

Längesen.

Det känns så längesen, när man satt där, utanför. I regnet, i mörkret, alldeles ensam. Huvan dragen över huvudet och man hoppades på att ingen skulle se.

Det känns som igår, då karusellen som hade gått sönder slutade att snurra. Där drycken hade tagit sig över huvudet, där man gick med vingliga steg nedför gatan. Längst kanalen, där måsarna skrattade. Antingen åt mig, eller åt någonting annat.

Stegen som gjorde avtryck, som satte spår inte bara i gruset, utan även i hjärtat. Där små gruskorn fastnade och skar upp och gjorde ärr.

Ingen var där inne och kunde laga, det var tomt. Inte ens koppen kunde reparera skadorna, utan det blödde öppet i flera år. Jag blev tömd med energi, på ork och på motivation. Jag gav efter, jag var livets marionettdocka.

Jag drog mig fram med någon kraft som var gömd inom mig, jag kröp fram, men jag kom framåt.

Har försökt att glömma varje minne av det som smärtade mest, men dom dyker fram när dom själv vill ändå. Vissa delar är försvunna, som jag inte ens om jag vill komma ihåg dom, inte gör det.

Kanske är det till det bästa, kanske inte. Någonstans måste man acceptera att det har hänt och sen även tacka för tiden och sedan vända ryggen till. Man behöver någonstans bestämma sig att man inte vill bli förföljd mer av sitt förflutna. Avstampen kommer alltid vara där, men det bästa man kan göra är att låta dom bara bli avstamp - som en erfarenhet, inte som en dragkloss.


Jag kommer vara trött länge framöver, vara utmattad och uttömd. Men det är den enda rätta väg att gå, annars låter jag dåtiden ta över igen. Jag kommer vara begränsad av min rädsla, samtidigt som jag vill framåt och utvecklas.

Vad är mer värt att komma dit man vill, även om det innebär lite blod, svett och tårar? Speciellt när det handlar om att man gör det för sig själv och för att öka sitt välbefinnande.

Jag behöver knuffar i ryggen just nu, en hand som drar mig framåt. Jag behöver bli utmanad, i mindre steg, inte får stora för då kan jag rygga tillbaka igen.

En resa, flera vägar.

På livets väg har vi alla färdats. Dom har antagligen gått parallellt med alla andras vägar i livet, men åt samma mål har vi åkt- eller ska man säga destination eftersom döden inte är ett mål att sträva efter även om vi åker ditåt? 

Jag lägger inte någon tyngre vikt på döden just nu, eftersom livet är så långt. Sen vet vi inte vad som händer efter, så varför ens lägga någon vikt på det som händer sedan, som man inte kan göra någonting åt ändå? Kanske föds vi om till något annat väsen, kanske inte.

Innan jag kom hit, där jag är idag, så har jag stannat många gånger. Kommit till många okända platser, där jag inte har kunnat orientera mig. Jag har haft panik, slagits för mitt liv. Snubblat in på barer och druckit från dom flesta kannor. Smakat på livets förbjudna frukt, upplevt förvirring och rädsla och sen sprungit vidare igen.

Levt i ett mörker, levt uppe i ljuset. Snurrat omkring på ett dansgolv och spytt i den vildaste dans som livet har att erbjuda. Jag har aldrig sett min danskamrat, men det har inte spelat någon större roll även om denne har lett stegen i dansen. 

Reflekterar över alla stopp, försöker utläsa om varje stopp har en mening eller om allt är sammanhängde. Missbruk, utanförskap, social fobi, koncentrationssvårigheter, panikångest, tvångssyndrom och depressioner. 

Jag kan älta och älta det här hela mitt liv, eller så fortsätter jag det jag har påbörjat - plocka ur och sortera. Ta med erfarenheterna men kastar händelserna, förstår ni vad jag menar? 

Man kan behålla det som varit till betydelse, men kasta bort ångesten som händelserna har gett. Jag behöver inte återuppleva dom längre, jag behöver inte skada mig själv mer än vad jag har gjort. Det är lixom slut med det. Det som har varit, det har varit. Det jag inte har blivit av med än, det får jag försöka hantera på vägen.

Att tala framför folk, att finnas runtom människor. Ta kontakt med okända människor, ta initiativ och våga föra dom. Det är svårigheter jag tampas med. Oftast blir jag alldeles yr när jag sätter mig i en sal full med människor, men varför ska den rädsla få styra mig mer? Det får väl snurra lite då, jag får väl känna småpanik och känna mig udda. Någon dag kommer det sluta snurra, det vet jag. Speciellt med tanke på att det har snurrat 1000 gånger snabbare förut! 

Inte många har sagt att dom "ser på mig" att jag är "sådan där". Det är klart, har man levt hela livet med att dölja det, så blir man ju expert på kamouflage.

  Det är just kamouflaget jag har släppt på, annars hade jag inte kunnat föra SE MIG framåt. Jag har valt att släppa fasaden, för att andra ska se att det bakom fasaden är minst lika vackert, att det faktiskt är lika acceptabelt att visa sig själv som den man är.

Jag är här, jag finns, jag existerar och jag är värd lika mycket som vem som helst. Jag kanske inte är vacker för alla, betyder mycket för någon där ute. Jag kanske inte är den klokaste enligt någon, men vem bryr sig så länge man själv tror på sig själv och att ens beslut och åsikter är rätta? Sen kastar man in lite empati och ödmjukhet, så har man helheten. Man har det mest perfekta - man har ett självförtroende och en självinsikt.

I Juli mådde jag inte bra, inte någonstans. Jag var rädd för mig själv och visste inte vart jag var på väg. Det som har hänt dom senaste veckorna har varit omvälvande. Jag har varit svajig både psykiskt och fysiskt, för jag har satt sådan press på mig själv. Jag har inte vetat vart jag skulle hamna, vad som förväntades av mig eller hur jag skulle ta igenom vardagen.

Tack vare min handledare på min LIA-plats så har jag vågat ta mig an ännu större marker än vad jag beträtt tidigare. Han har inte bara handlett mig på jobbet, utan även utanför. Han har gett mig ett sånt stort förtroende och han kommer alltid finnas i hjärtat hos mig. Han har accepterat mig, vågat låta mig göra saker och arbeta självständigt. Han har sett att jag delvis har varit ofokuserad, men ändå släppt mig. Det har blivit mycket rätt, lite fel men ändå helt okej! Han har visat att det är HELT okej att faktiskt ha fel ibland, att det faktiskt går att rätta till. Mänskligt säger han, det är mänskligt att göra fel.

Han har accepterat att jag behöver vara frånvarande då jag har fått politiska uppdrag, därmed har han eliminerat ångesten för mig att faktiskt vara borta från praktiken. Per-Gunnar Blomqvist, du är en fantastisk människa! 

Min familj, mina barn, min man, pappa, mamma och syskon. Ni har stöttat mig väldigt mycket sen jag klev utanför dörren och presenterade min psykiska (o)hälsa. Jag är enormt tacksam för er. Jag älskar er, som Julia sa när hon var liten, till månstoft och tillbaka.

En annan jag också vill tacka, som öppnade dörrarna för politiken. Som har gett mig en knuff att våga fortsätta, det är Alex Bergström. Jag hade nog inte tagit platsen som ersättare i regionfullmäktige om du inte hade varit öppen för att prata om det. Du har en drivkraft, på rätt ställe. Och inte bara det, du sitter på rätt ställe med den! 

Sen några till jag vill tacka, för att inte glömma bort det, alla nya underbara människor som jag har funnit under vägen här nu i höst. Tänker inte nämna namn, för ni är så många som har påverkat mig. Både genom projektet SE MIG och utanför det projektet (snart förening för den delen). 

Blogginlägget skulle egentligen inte bli ett "tack-inlägg", men just nu känner jag att jag inte skulle stått här jag står idag om inte någon av er hade passerat mig på vägen.

Min resa börjar nu, nu är jag redo. Vem vet vart det slutar, men varför ens tänka på slutdestinationen när man bara påbörjat resan? 

Where am I if not right beside.

Jag klarade det,
jag överlevde

Jag kom ut nästintill helskinnad,
med lite psykiska men

men starkare än någonsin
redo att ta för mig av världen

jag kan kliva ut ur mitt skal,
hoppa upp ur bunkern

ta ner händerna framför ansiktet,
redo att ta emot världen
istället för att ta emot slag

Karusellen har stannat
jag kan gå ner på marken igen

Jag är yr, men jag reder mig
det kommer sluta snurra helt en dag
och då kommer ingenting stå i vägen
inga hinder att hoppa över
bara utmaningar som jag med ro kan ta mig för

Kvar står jag med några få diagnoser,
lite bipolär, lite annat smått och gott
men som sagt, WHAT THE HELL - jag är lyckligare än någonsin.

Jag var emot allt vad antideppresiva hette innan,
och jag trodde ALDRIG att jag skulle kunna känna ett lugn
inom mig. Tack till psykiatrin, för att jag fick komma till er efter att
ha väntat i 15 år, tack för min diagnos, mina diagnoser.

Det gör det hela lite drägligare, att kunna acceptera att
jag är unik så som alla andra människor - ingen är någon annan lik. Det är naturens sätt att skapa oss. Att försöka vara någon annan innebär att man blir en kopia, inget unikt eller speciellt.

Tack för mig, på återseende.

Kärlek till alla er.

För många tänk om

I dag andas jag in 10gradig kyla, jag känner luften fylla mina lungor. Solen vilar på min kind och jag får en känsla av frihet. Jag känner mina fötter, mina ben, min mage, mitt bröst och mitt huvud. Kroppen känns inte lika tung längre. Jag tittar bredvid mig och där har jag ett, två och tre underbara barn, barn som jag har skapat tillsammans med min man. Som vi har uppfostrat, som vi har delat både glada och ledsna tider ihop med.

Vi har gått upp för branta backar, vi har gått ned i djupa dalar. Vi har skrattat, vi har lekt, vi har gråtit men vi har alltid hållit varandra i handen vart vi än har gått, vilken stig som livet än har lett oss in på.

Jag tittar framåt, jag ser vårt hem. Ett hem som jag och min familj byggt upp från grunden. Från första penseldraget på väggen i tv-rummet, till den sista panelskivan i vårt sovrum. Där vi fyllt rum med barn och kärlek. Där vi med omsorg valt tapeter till bebisrummet.

Vi flyttade även in en annan gäst, en annan familjemedlem i vårt hem. Vår underbara hund. Sen kom det två utsatta små liv, som hade haft ett annat öde utan vår omsorg. Våra två små kattungar.

Så mycket liv finns det i en fyrkant med tak, så mycket kärlek.


I många år har jag varit arg, ledsen, frustrerad, uppgiven, ensam, förvirrad, glad och nästan helt paralyserad. Jag kan inte sluta tänka på att "tänk om", tänk om någon hade sett mig när jag var 12-13 år och dragit upp mig i ljuset redan då. Jag hade inte haft ett svart hål i mitt liv där minnena aldrig kommer att komma tillbaka, antagligen för det bästa men ändå - dom är mina minnen, jag hade kunnat göra dom till något mycket bättre med lite hjälp.

Tänk om jag hade fått min diagnos då, fått min mediciner, hade jag sluppit allt då? Hade jag kunnat tänka klart då, fått vänner, sluppit dricka mig onykter för att kunna vistas bland människor och för att slippa smärtan i mitt bröst?

Hade jag kunnat gå ut med bättre betyg, kunna intressera mig för skolan så som jag gör nu? Hade jag kunnat förändra världen, lite grand redan då? Någonting jag antagligen inte hade kunnat förhindra är mobbningen. Barn är elaka i sina ord.

Men framför allt, hade jag fortfarande varit den jag är idag om jag hade fått vara mig redan då? Det är där jag vänder om i mitt tänkande, där jag inte vill ha tillbaka minnen, inte tänka "tänk om". För jag vet att hade jag mått bra under tonåren, så hade jag inte kommit hit idag. Jag hade inte haft tre barn, jag hade inte haft min underbara man. Jag hade varit någon helt annanstans.

Hade inte min dotter kommit, hade inte min man kommit i rättan tid - då hade jag inte funnits längre idag. Så det är många tänk om, så jag väljer nog att lägga alla tänk om i papperskorgen och fokusera på nuet.

Människor frågar mig, hur orkar du med att göra allt du gör? Jag svarar:
 - Jag har levt isolerad och under ytan i många år nu, så nu har all energi kommit på en och samma gång och någonstans måste den ta vägen. Detta är en fråga för mig som är viktig, att driva fram frågan om psykisk ohälsa upp i ljuset. Det är ingen belastning, det är en ära och en självklarhet för mig att berätta min historia för att visa andra att man inte är svag när man är nere, man är stark som håller sig över vattenytan - som vågar att be om hjälp.

Man är som starkast när man vågar be om hjälp, för det krävs mod och energi. Jag vill också upplysa alla världens människor, att man är ALDRIG ensam och man behöver ALDRIG känna sig ensam. Du dör inte vid en panikångestattack, tänk attacken som en våg och följ med. För när du väl är i hamn, så kan du resa dig igen och påbörja den redan startade resan i ditt liv.

Var inte rädd för människor, några kommer prata bakom ryggen om dig för att dom inte har något intressantare i deras liv. En del människor talar faktiskt gott om dig, även om det kanske är bakom ryggen. Välj dina vänner, välj bort dom du behöver prestera dig inför. Välj bort sådana människor som tar energi, fokusera på dom som ger energi. Du ska aldrig bli tröttare av att träffa någon, utan du ska känna dig upprymd.

För mig som bipolär, så kan det dock vara uttömmande att träffa människor även om det ger mig mycket. Men det är så jag fungerar, jag blir så upprymd inför mötet att jag sedan har tömt min bank med energi. Men jag kommer alltid att komma tillbaka nu, det vet jag. För jag har klättrat upp utan rep från helvetets avgrund. Kan jag, kan sannerligen du. Allt du behöver är tro, tro på dig själv.

Ingen är bättre på att vara du än just du, du är unik. Låt inte någon annan få dig att tro något annat.

Valet och mina tankar

Imorgon är det val här i Sverige, där vi ska bestämma vilka som ska föra vårt land framåt. Vi lever i en demokrati där merparten bestämmer, men alla får vara med att rösta.

Det är ett ansvar som vi har som lever i demokrati, att göra sin röst hörd för allas framtid. Även om man röstar blankt, så har man visat intresse. Man berättar för politiker att man har en röst, men ingen av politikerna har tilltalat dom - eller inte har varit tillräckligt tydlig.


I debatter är det oftast smutskastning som gäller för att visa sig bättre. Ideologi och raka svar vart man står någonstans. Man kan säga att man är för något, men människor vill veta - jaha, hur då? När då?

Det är du, just du, som för Sverige framåt. Jag anser att röstar man inte, så har man inte rätt till att klaga på samhället, eftersom man inte tagit sitt ansvar.


Jag är min färg och alla andra har rätt att välja sin egen, vill man ha vägledning så finns politiker på kommunal nivå bland annat som kan svara. Det finns hemsidor och manifest att läsa.

Jag kan berätta varför jag väljer som jag gör, varför jag har valt färgen Röd.

Min röst på Socialdemokraterna är given, för jag tror på att man genom en höjd skatt kan säkra välfärden. Att höja skatten låter fult, men det innebär inte så mycket för varje individ - men det betyder mycket för vård, skola och omsorg. För det där barnet som sitter längst bak, som inte vågar räcka upp handen. För ettåringen som precis börjat på förskolan, som behöver en trygghet i den stora barngruppen på 30 stycken.

För åldringen som sitter inne på sitt rum i äldreboendet, som blivit bortglömd - som inte hinns med. För patienten som ligger i sjukhussängen, som behöver ha hjälp av två, men resurserna inte räcker till att hinna ta upp denne till middagen.

När man väl som person hamnar själv i den sitsen, så är den där extra hundralappen värd att betala i skatt. Det är inte bara för sig själv, det är för andra.

En annan fråga är att invandringspolitiken, man kan inte hjälpa alla - men den promille som vi tar emot måste få hjälp. Man kan inte sätta insatser i ett land där bomber faller, där barn blir begravda under jord eller bli våldtagna. Jimmy Åkesson vill detta, han vill ge konstgjord andning i ett land i misär.

Lövfen är ett trygg ledare, en människa som arbetat sig uppåt. Fredrik Reinfeldt har aldrig behövt jobba och han känner inte en enda arbetslös - men ändå råder han över dom.

Alliansen har utförsäkrat 86 000 människor, och dom säger att dom inte bedriver en bidragslinje så som socialdemokraterna gjorde. Men sanningen är att Alliansen visst driver en bidraglinje. Försörjningsbidraget har ökat, fler ramlar mellan stolarna i A-kassan, vilket dom inte vill höja taket på. Man ska straffa dom arbetslösa genom en låg ersättning, för annars blir folk lata och blir kvar i arbetslösheten. Detsamma gäller cancersjuka, dödssjuka människor, dom ska ut så fort dom kan i arbetslivet.

Dom ska behöva säga vilket datum som dom ska dö på. Det är detta Alliansen står för. Dom försöker trycka resturangmomsen i ansiktet på oss och säger att vi kränker kvinnorna gällande RUT. Läxrut ska inte behövas ta till när skolan ska ha de resurserna för att ge alla barn samma chans.

Restaurangmomsen är en dyr reform som smakat mer än vad det har kostat, samma med den sänka arbetsgivaravgiften som kunde gett tre gånger så mycket jobb än vad den nu gjort nytta.

Jag väljer Socialdemokraterna för att få ett mer jämlikt samhälle, där vi kan bygga upp så alla kan ta del av den välfärd som vi bidrar till. Där barn kan få lära sig, få en utbildning. Där ungdomar kommer ut i jobb efter utbildningen. Att äldre ska få en dräglig vardag, där pensionärer kan leva på det dom har arbetat sig till hela livet.

Där sjukvården har alla resurser som dom behöver, där patienter kan få en säng att ligga på - i ett rum. Där undersköterskor och sjuksköterskor inte behöver jobba 24/7 för att få ihop det.

Glöm inte att rösta med hjärtat du med, rösta inte för röstandes skull. Bli medveten om ditt val, det kan vara avgörande för nästan 10 miljoner Svenskar.
 

Den obotliga optimisten.

"Du verkar vara en obotlig optimist" skrev en man till mig här om dagen på twitter.
Hade någon sagt detta för ett par månader sen så hade jag rynkat på pannan och frågat vart hans vett hade tagit vägen någonstans.

Ni ska veta att kunna känna entusiasm och glädje igen - utan att känna ångest över situationen, är något helt nytt. Jag lever på detta och jag tar varje steg på ett moln för att hoppa till ett annat. Det är min tur nu att testa livet, se vilka gränser jag har. Jag har fått chansen och den tänker jag ta.

När man väl kommit ut ett helvete och känner sig stark nog att hålla sig kvar ovanjord så ska man göra det, man ska inte låta sig dras ner igen i underjorden.


Jag har pratat med en mamma på torget igår, den väggen av personlig integriteten och den osynliga väggen har släppts efter artikeln i fredags i NLT.

Hon kom fram till mig, beredd att berätta sin livs historia, hennes kamp mot systemet. Vi pratade länge, hon fick mitt telefonnummer och lovade att höra av sig, så att jag kunde få skriva ner hennes historia och berätta den vidare, vilket jag anser att göra för att sprida ännu mer ord om hur viktigt det är att faktiskt våga slå sönder muren av förakt och rädsla.

Ingen ska behöva känna skam över sin ohälsa, varken fysisk eller psykisk. Man ska inte vara som någon annan, en stereotyp av dagens samhälle. Ingen är så bra på att vara sig själv som en själv.

Över TVÅ miljoner svenska invånare känner ångest och mår ibland dåligt. Ändå säger många på Facebook att väggarna inte ska fyllas av negativet och klaganden som det kallas. Jag säger "Fuck that", man kan faktiskt unfrienda på Facebook. Denna person som säger det här, att det är jobbigt att höra på någon annan är inte en värdig vän i alla fall.

En annan mamma skrev till mig, berättade om en svår tid med anhöriga och den styrka som denne behövde besitta utan anhörighetsstöd, utan någon axel att luta sig på. Så som det borde fungera i vården. Vårdmissarna är många och varför är det så? Okunskap? Rädsla? Knappa resurser? 

Vi ska bli fler i denna kamp, vi ska gå till botten med det här. Ingen ska få fara illa, visst är det en vision - men det är en bra vision som kan nås med massa delmål.

Jag är trött

Ibland blir man bara le på allting, känns som världen går emot en men man försöker tänka positivt. Allt ont har något gott med sig sägs det. Jag undrar, vart är det goda någonstans?

Varje dag så kämpar man sig fram i motvind, man försöker vara engagerad och man vill vara framåt. Man kommer på någon idé som kan få en att må bättre ett tag, man tappar motivationen och sen är man tillbaka på ruta ett igen.

Vissa dagar är mycket bättre än andra, men när man får tid att tänka i lugn och ro så är det svårt att bibehålla sina glada tankar.

Jag klarar inte av att inte vara sysselsatt, det är för krävande. När jag är hemma ensam så känns det som sängen är det enda stället jag vill lägga mig på.

Jag är trött, väldigt trött, men ändå ska jag hålla hårt i min röda tråd genom livet.

Någonstans har jag knutit den, någonstans där framme. Så jag antar att jag kommer följa den länge. Får bara tänka just nu att det har blivit många knutar i mitt liv hittills och att jag kommer till en rak linje snart.. Snart.. mycket snart.

Försöker våga se framåt, förlita mig på mig själv och att allt löser sig.
Det mesta faller just nu i glömskan, jag orkar inte hålla fast vid dom orden som kommit till mig.


Jag är trött just nu, på många saker. Andra saker tar mig framåt, mina idéer.

Bilder från dagens översvämning!