Jag är inte rasist men..

Nazister/Rasister/Främlingsfientliga/SD-sympatitörer/jag-är-inte-rasist-MEN

"Jag vill hellre se Putin som president än Löfven".

För det första, Löfven kan aldrig bli president - han är en statsminister.
Oavsett vem som sitter som statsminister så kan vi inte tillåta att Jimmy Åkesson eller något annat främlingsfientligt parti få chansen att sitta på den platsen.

Vi har inga gränser i Europa, även om flera vill hävda detta och sätter upp taggtråd och tillåter militärer att kasta tårgas i spädbarns ögon. Dessa ovanstående människor är för sånt här beteende. Min frågan är då om dessa människor har barn, om dom skulle vilja utsätta dessa för tårgas, misshandel och svält?

Man kan också visst skylla bristen på platser på äldreboendet på flyktingar. Snart kan man väl skylla på att man inte hittar kantareller på flyktingar eftersom dom tvingas sova på gräset där kantareller MÖJLIGTVIS kan växa.

Ovanstående personer som tillhör kategorierna, vill endast ha etniskt svenska i detta land. Vi är invandrade hit från början (visst, det boende neandertalare här. Kanske är ni släktingar med dessa, men inte utvecklats som alla vi andra). Är det då vår rätt att hävda att vi äger det här landet?

Kan vi räkna danmarks befolkning som svenska med tanke på att Lund var en dansk stad år 1104? Är dom etniska?

Vi har även historisk invandring som innebar att finländare, tyskar, fransmän m.fl. invandrade till Sverige. Flera av oss som är bosatta här har band även till Centralamerika.

Så vad är svenskt, egentligen? Vart går gränsen?

"Vi ska ta hand om våra först", våra egna? Hur ska vi göra det när vi har kompetensbrist i olika yrkeskategorier som är livsnödvändigt för att upprätthålla kvalitén i t.ex. vården?
Ni som har läst Svenska B på gymnasienivå, som faktiskt hänger med, vet att Sverige är beroende av arbetskraftsinvandring.

Vi har brist på många olika områden, lärare, läkare m.fl. Många "flyktingar"besitter just den här kunskapen som vi behöver här i "vårt Sverige".


För att återkomma till den idiotiska kommentaren nästan längst upp, det där om att dom vill ha Putin som president. Jag råder er att flytta ner till Ryssland, anslut till hans arme. Stöd kärnvapenkrig, döda befolkningen i Syrien.
Nej, förresten. Det ligger ju inte i er tro, ni skulle ju bli invandrare i deras land. Ni skulle snylta på deras välfärd.

Men säg så här, att vi med empati här i Sverige bistår med resurser så kan ni främlingsfientliga åka ner och hjälpa Syriens flyktingar att stanna kvar och ge hjälp på plats så slipper dom leva som parasiter på vår välfärd? Det känns som en bra lösning för alla, eller är det för riskabelt att åka ned?


Ni som kommer med äldre statistik från "källan" flashback eller liknande sidor, bemöda er inte. Ni med otillräcklig kunskap, bemöda er inte heller att diskutera eller debattera eftersom den fakta ni besitter är en tolkning av verkligheten som ni lever i som är långt från den sanna verkligheten.

Nej, man kan inte skylla på immigranter för att äldre inte får plats på äldreboende, för där bor inte flyktingar. Socialtjänsten strävar efter att så många som möjligt ska få bo hemma. Vi som jobbar/har jobbat inom vården vet att dom flesta faktiskt vill bo hemma. Sen finns det enstaka människor som borde få en plats, självfallet. Men ibland fungerar faktiskt lösningen med hemvård, ett fikabesök, hjälp med städet och tillsyn så att personer i fråga får i sig mat och slipper sitta ensam.


Tack för mig.

Vi alla är lite dumma i huvudet

Idag stod jag framför en klass som läser socialpsykiatri och som ska ut i arbetslivet. Deras första termin klampade jag in,
sorterade ut alla tegelstenar från min ryggsäck,
blottade alla min kort.

Föreläsningen gick bra, elverna var intresserade och hade fokus på det jag sa hela tiden.
Jag var arg, jag var ledsen, jag var glad och jag var optimistiskt.
Alla känslor var blottade,
precis som det ska vara när man pratar om något så känslosamt.

Jag lät grupperna diskutera om vad som är friskt och vad som är sjukt,
vi staplade upp och hade handuppräckning.

Ungefär 90 procent av klassen hade känt ångest, varit deprimerade och hade känt som många gör som lider av psykisk ohälsa.

Ingen räckte upp handen på om dom kände glädje hela tiden. Ingen såg sig ha allt.
Dom hade fötterna på jorden när jag frågade om hur många som lider eller kände någon som lider av psykisk ohälsa.

Många trodde att det var högt över 90%, när sanningen ligger på 75% av befolkningen.
Älskar dessa elever på högskolan väst, vilken insikt! Vilken öppenhet.

Efter avslutat diskussion så ville jag framföra att vi alla är mer eller mindre dumma i huvudet, om man ska gå på samhällets normer eftersom vi nästan var närma 100% som hade lidit eller lider av psykisk ohälsa.

Det blev mycket allvar men också mycket skratt.

En bra föreläsning helt enkelt.

Att vara min vän.

Att vara min vän är inte så komplicerat,
det behövs bara lite förståelse.


Någonting jag kan lova är att jag kommer göra allting för dig, helt utan att begära någonting tillbaka. Jag kommer finnas där, ställa upp och bara finnas.

Vissa dagar kanske jag inte alltid har lika mycket energi, men jag kommer ändå lyssna.

Vissa dagar när jag själv mår dåligt, så kräver jag inte att du ska lyssna, men det vore trevligt att ha ett bollplank.

Jag kräver inte att du ska höra av dig, för jag vet att jag kan vara lika värdelös på att höra av mig. Ibland orkar inte min hjärna att processa eller att vara social i ett samtal. Ibland ger telefonen till och med mig ångest. Därför är det bäst att träffas på riktigt, för det är där jag får mest utbyte.

Jag kommer älska dig villkorslöst, även om jag precis har mött dig. Jag är öppensinnad, jag dömer inte dig om du inte dömer mig. Jag skiter fullständigt i om du har stökigt hemma, om du kommer i mjukiskläder till mig.

Du ska vara bekväm och förlita dig på att jag förstår dig.

Att vara min vän kanske inte alltid är lätt, jag har mina dagar. Antingen är dom maniska eller så är jag djup under isen. Oftast så blir jag piggare av ett samtal eller ett besök.
Jag kan inte inte alltid höra av mig när jag mår dåligt, eftersom det krävs energi som jag inte har.

Så jag behöver en vän som förstår, som faktiskt hör av sig ibland. Som är ödmjuk och som vill lyssna på MIG. Jag vill inte bara behöva lyssna, utan jag vill kunna prata också - om mig själv ibland.

Jag lyssnar gärna, men ibland vill jag också kunna vädra tankar.

Jag gillar inte att prata om vädret och om andra I-landsproblem, jag gillar djupa samtal. Jag älskar att skratta, jag älskar att få syna allting i detalj och skratta åt saker som egentligen inte är roliga för andra.

Jag kräver inte att du ska ha samma värderingar som mig eller alltid tycka som mig, men om jag ska ha förståelse för dina ståndpunkter så ska du ha förståelse för mina. Alla är vi olika, och olikheter är bra. Det är inget hinder att tycka olika, det är ju det som gör oss unika och intressanta.

Så för att vara min vän krävs,
förståelse, empati, ödmjukhet, lojalitet och att man är öppensinnad.
Vill man ha pluspoäng så bjud gärna över mig på en kaffe ibland.
Svårare än så är det inte.

Jag är inte olik någon annan, trots att jag är som jag. Jag är bara mig själv, och det är också något jag kräver för dig.


Jag har inte många vänner, jag har bekanta och arbetskamrater. För mig är det svårt att veta vart jag har dom. Jag har aldrig haft riktiga vänner under min uppväxt och jag får sällan frågan hur det är. Så jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till vänner.

Hur mår du? Hur mår jag?

Hur jag mår, det är en komplex fråga som har flera svar.
Det är bra, det är inte så bra. Det är skit, det är toppen och det är åt helvete. Typ alltihop samtidigt. Jag kan inte bestämma mig, eftersom mina tankar är det som styr mitt mående. Ena sekunden kan jag vara på topp, sen stupar jag ner.

Jag kan vara skitglad över en sak ena dagen, för att sedan ligga och skaka av ångest senare på kvällen eller vara förlamad av ångest dagen efter över samma sak.

Jag är helt upp och ner och på avian.

Jag är nog lite allt möjligt, utan bokstavskombinationer eller med dom. Det säger ju ingenting ändå, men rätt medicinering vore ju rätt trevligt.

Jag känner igen dragen lite sen jag anordnade den där demonstrationen i Lidköping för 3 år sedan. Då hade jag någon energi som gjorde att jag anordnade demonstration och namninsamling. Jag bodde i tidningar, tv och på radion.
Under denna tid stupade jag.


Jag känner att jag kanske har gjort det misstaget igen, engagerat mig och inte sparat på energin. Jag startade mitt företag, fan, det är någonting jag har velat göra LÄNGE, men aldrig tagit steget. Nu står jag här, ett telefonsamtal bort från att ringa psykiatrin för att mäkta med livet.

Sen tror jag inte att mitt telefonsamtal gör någon nytta för mig i alla fall. Att komma intill och få komma på besök på psykiatrin krävs, ptja, jag vet inte vad som krävs. Men mer än vad jag har.

Mer än ångestsyndrom, djup depression, OCD och lite annat smått och gott.

Om jag tjatar så kanske jag kan få en telefontid om nån vecka. Så kanske jag kan få lite mer tabletter utskrivna.

Man släcker inte elden för att man gömmer den, utan man måste släcka den på rätt sätt. Mediciner kan hjälpa, men man måste släcka lågan så det bara glöder så man kan börja arbeta sig framåt. Ett samtal, öga mot öga. Kanske inte bara ett samtal, utan kanske flera. Väldigt många på ett ungefär, på en höft.

Jag har varit på psykiatrin 5-6 gånger, jag har fått träffa en psykiatriker två gånger av dessa. Ungefär en halvtimme vardera.

Undrar om man kan skräddarsy ett liv för mig, eller om jag kommer fortsätta pusha mig för att sedan åter gå in i väggen och stupa ner hårt?

Jag vill mer än vad jag orkar, det är frustrerande. Antar att jag behöver en paus, samtidigt som livet måste fortsätta där man inte har råd att ta en paus.

Vad är framgång?

Vad är framgång?

Är det enbart karriär? Kan framgång bara mötas med verkligheten, så som i arbete?


Framgång kan vara känslomässigt, att man tar sig någonstans och rör sig framåt. Att man inte längre står stilla, utan att man med små steg tar sig fram. Tar man stora steg, missar man ibland möjligheterna som finns mittemellan stegen.

När man tar stora steg är risken också att man vrickar foten och faller ned, hårt och smärtsamt. Därför är det bättre att ta små steg, för då är det lättare att hitta balansen om man är påväg att ramla.

Skulle man ändå ramla omkull, så blir fallet inte lika hårt.

När man har en topp med energi, inombords, då vill man väldigt mycket. Man ska förändra och man ska leva livet. När man sedan dalar igen, blir man fråntagen allt det där man precis börjat bygga upp.

För mig håller jag igång, när jag är uppe på toppen, några dagar för att sedan falla ned igen. Kanske inte lika djupt alla gånger, utan bara till insikt att jag inte borde skynda på, kanske skynda långsamt, men inte ha bråttom att ta sig framåt.


För mig har framgång aldrig handlat om att landa känslomässigt stabilt, att acceptera att jag inte klarar av allting som jag skulle vilja. Utan jag har kört på, och kört slut på mig själv. Mått dåligt och beklagat mig över allt jag inte har kunnat - istället för att fokusera på det jag FAKTISKT kan göra.

Jag är inte som alla andra, det har jag länge vetat och accepterat. Men ändå, så har jag viljat ta mig någonstans dit jag inte vill egentligen eller mäktar med.

Jag har läst till många olika saker, utmanat mig själv. Börjat klättra för att övervinna rädsla, jag har börjat föreläsa för att få bättre självkänsla och få nå ut med allt det jag har varit med om.

Utmaning är ingenting fel i sig, men man måste först stanna upp och tänka på saker man egentligen vill och inte bara någonting som man måste. För måsten är någonting man sätter upp själv, oftast.

"Jag måste städa nu", varför behöver jag? Kan jag inte vänta tills imorgon? Vad gör det om dammråttorna snart attackerar mig under soffan, jag behöver inte krypa där. Jag kan ta upp fötterna i soffan istället och dra filten över mig och dricka te.

PRIORITERA dina måsten. Sätt delmål. Utan delmål så kan man inte nå sitt mål. Det blir en väldigt svår balansgång att nå ett mål direkt, för sträckan är lång.

När jag funderade vidare, om det här med alla saker man inte kan. Dom saker man kan då? Dom saker man har möjlighet till?

Jag har dragit en parallell med löpning. Jag har ett dåligt knä sen 15 år tillbaka, jag kan inte springa eller jogga. Jag kan inte stå på ett löpband eller på en crosstrainer. Det har varit deppigt att inte kunna det "alla andra kan". Men finns det bara dom alternativen? Man måste tänka outside the box.

Jag började spåna, för röra mig vill jag. Det mår jag bra av. Att utmana mig på det sättet, det mår jag också bra av. Så jag införskaffade mig ett par inlines och stavar. Och gissa om det gick bra?
DET GICK SKITBRA! Mitt alternativ fungerade, och jag behövde inte längre fokusera på vad jag inte kunde göra - utan glädjas av det jag helt plötsligt kunde göra.

Sätt inga hinder, mura in upp en vägg utan att sätta en dörr i väggen.


Ibland kommer jag må skit och ångesten kommer krama om mig rejält. Ångesten kommer krama ur varje energidroppe ur mig, men det ska inte vara något nederlag. Det är ju därför jag föreläser, för att få en acceptans kring psykisk ohälsa. Därför måste jag acceptera mig själv när jag mår dåligt och att det är okej, annars vore det dubbelmoraliskt.

Må bra, må dåligt. Jämför dig aldrig med någon annan, för du kommer aldrig kunna vara någon annan, men då kan ta chansen och våga vara dig själv.

Kram på er!

Psykisk förkylning och den fysiska smärtan.

Jag vill så mycket, men min hjärna har ett RAM-minne som en PC från 1990. Det går inte spela Far Cry på en dator med såpass lite RAM som det var på den tiden - även om viljan finns.

Gårdagen började galet bra, kom till Håkantorps Ägg där jag har extraknäckt ett tag nu. Jag är så otroligt tacksam över att jag fått komma dit och jobba, för arbetsgruppen helt underbar. Så dagen flöt på precis som den brukar och allting var bra tills jag slutade.

Jag skulle på arbetsintervju, jag var inte direkt nervös innan. Men plötsligt satt jag där, framför tre personer som skulle granska mig, som antingen skulle ge mig godkänt eller ickegodkänt. Jag gillar inte att spela allan, låtsas om som jag är någonting jag inte är. Så jag spelade på mig-själv-kortet, för jag tror att det gör mycket mer. Ödmjukhet och inte säga att man har mer i bagaget än vad man faktiskt har när det kommer till erfarenheter och kunskap.

Till slut stod jag och två andra transportplanerare och snackade hockey, såklart höll dom på fel lag, men dom var helt okej ändå!


Efteråt åkte jag hem till det fantastiska paret Anneli och Nancy ute i Elling. Dom gör om gården till en Grön Arena (vilket jag hoppas att det blir). Gick runt i ladugården som ska bli en konferanssal tillsammans med en mötesplats på lika villkor.

Vi gick in och Anneli skulle glänsa lite genom att bränna bröd i ugnen, men det var gott ändå! ;-)
Drack kaffe, åt smörgåsarna och pratade högt och lågt om allting och ingenting.

Vi gick sedan upp på Annelis kontor och planerade aktiviteter som vi vill genomföra. Steg ett är att marknadsföra och genomför evenemanget "Hur når vi hälsa och lär oss acceptera våra och andras funktionssätt".

Sedan fick jag åka hem för att käka en räkmacka med mannen i mitt liv och blega på urusel fotboll.
På vägen hem var jag helt slutpumpad av energi, min hjärna la av och jag mådde piss.

Jag var trött, så trött. Hjärntrötthet tillsammans med fysisk utmattning är ingen höjdare. Hade haft en panikattack tidigare på dagen, så den låg väl och gottade till sig antar jag.

Alla intryck, press och händelser gjorde så hjärnan inte pallade med. Kom hem vid kvart i nio, tittade en stund på den fruktansvärda och pinsamma matchen mellan Österrike och Sverige.

Gick upp och la mig i en olustig kostym, alltså kroppen full med oro och ångest.
Vaknade då och då på natten. Drömde jobbiga drömmar. Sen ringde klockan, bara att gå upp. Planerade att komma något tidigare till jobbet idag, men min kropp protesterade. Jag vaknade nämligen upp med världens knävärk. Det har aldrig blivit bra efter operationen, så även om viljan fanns att åka iväg så protesterade knät. Kunde knappt ta mig ned för trappan.

Ångesten svällde över som en våg, en tsunami av känslor. Hela kroppen kändes bortdomnad, det enda som höll mig kvar på jorden var knäsmärtan.

Fick svälja min vilja att åka iväg till jobbet, messa till en person på jobbet. Efteråt fick jag ta en naproxen och attarax för att klara av att slappna av och släcka olustighetskänslan ett tag.

Blev helt däckad av medicinerna. Huvudet blev tungt, men ångesten höll sig väck och knäsmärtan hade minskat något.

Låg där ett par timmar, sen kom jag ned till min underbara man som satt och byggde tågbana med minstingen. Jag log inombords, tänk vilken tur man har haft ändå, att få skapa en familj. Att ha skapat tre barn och vara gift. Jag har en egen familj, en lycka som ingen ångest eller motgång kan ta bort från mig.

Staplade fram, satte mig i fåtöljen bakom dom och såg på. Nöjd över att ångesten hade minskat, att knät inte värkte speciellt mycket tack vare smärtstillande.


Nu sitter jag här i soffan, barnen är i skolan och på förskolan. Jag återhämtar mig från min plötsliga psykiska förkylning och från min fysiska smärta.

Egentligen hade jag viljat gå ut och gå en långpromenad, andas in den frisk höstluften. Men just nu får jag acceptera att jag är begränsad. Nu får jag försöka göra någonting annat, som jag kan göra.

Så här är det att leva med ett annat funktionssätt,
så här är det att leva ett vanligt liv.

Det går upp och ner, för mig händer det bara lite oftare och innehåller lite loopar.

Men att vara någon annan utan det jag har,
det vill jag inte. För jag har allt, plus lite extra.