Min kamp är över, mitt krig har tagit slut. Jag har tagit mig levande därifrån, så som många andra inte gör. En del dör i i kamp, hamnar i skottfältet. Kanske är det en och annan som har tagit en kula för någon annan.
När kroppen försöker återgå till det som anses vara normalt efter att ha levt i krig, det man inte är van med, så blir hjärnan förvirrad och den vet inte hur den ska samla alla nya intryck. Man ska känna sig säker nu, man ska kunna tillåta sig att bli omfamnad med kärlek. Man ska helt plötsligt se vardagen med ögon så trötta, så att dom knappt orkar se.
Jag sa till min man nyss,
tänk att jag kunde få bli såhär kär, uppleva riktigt kärlek, du är allt jag drömt om.
Efter det så kände jag ett obekant lugn inom mig, att den strid jag utkämpat inte längre behöva bekämpas. En märklig lättnad, men ändå tung.
Hela livet har jag fått leva i flykt, försökt göra mig osynlig. Hur ska jag kunna anpassa mig till det liv som många har levt länge? Jag vet inte hur det fungerar, hur jag ska bete mig..
Mobbning, slag, våldtäkt, utanförskap, alkoholmissbruk, torgskräck, ensamhet, panikångestattacker, bipolaritet, tvångssyndrom, depression.
Mina strider är slagna, är det meningen att man bara ska flyta med i livet nu utan knytnävarna framför ansiktet?
Är det meningen att jag ska kunna gå fri, precis som en fånge som lämnar fängelset efter många år?
Som en fågel, som precis lärt sig flyga?
Vart är jag på väg? Med vilka jag vet, men vart?
Trots förvirringen, så har jag inte mått såhär bra sen jag var ett barn. Jag antar att det är ett bra steg. Det största steget jag kommer ta framöver, det är att sluta med mina ångesttabletter och bara äta två sorters mediciner - som jag antagligen inte kommer klara mig utan någon gång.
Det svåraste är inte att gå framåt, det svåraste är att släppa taget om det som varit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar