Jag har låtit många gå, jag har varit innesluten och begärt att andra ska ta hand om mig varje gång jag faller. Jag har inte alltid varit så ensam som jag trott, min ensamhet har varit min egen.
Ensamhet bland människor är ett faktum när man inte mår så bra. Jag har inte haft orken eller lusten att socialisera mig. Jag är introvert, det har jag förstått nu. Jag har inte behovet, även om jag skulle vilja orka vara bland människor och ha den vänskapsrelationen som andra har.
Jag antar att det inte fungerar för mig, eftersom jag är så känslig för intryck och ofta känner ångest. Jag har trott att människor som inte har hört av sig inte bryr sig längre, eller att det är något fel på mig för att dom inte hör av sig. Frågan är om jag är bättre på att höra av mig.
För dom som är omkring mig, är mig kärt och jag skulle göra vad som helst för dom. Jag tror inte dom vet om det, men jag skulle alltid finnas här om det är någonting.
Jag har skyllt på andra, utan att inse själv att jag borde ha tänkt före innan. Jag har mått dåligt så många år att jag har missat och inte orkat att leva. Jag har kämpat krig som ingen ska behöva göra. Jag har upplevt saker flera gånger om istället för att bearbeta dom. Jag hade behövt någon annan stöttning, jag hade behövt hjälp igenom. Men jag hade inte kunnat begära att någon annan hade lett mig igenom även om jag hade önskat mig en vän som faktiskt hade orkat ta sig tid eller som hade viljat skaffa sig förståelse för det jag gick igenom.
Den förståelsen som jag fick förra året uppe i Sigtuna. Där jag utbildades till ambassadör för likasinnade. Dom människorna kommer att finnas i mitt hjärta, olikheter medför likheter och ödmjukhet.
När jag sa Hej då till människorna på GKN fick jag empatifyllda ögon för det jag har gått igenom, för det jag går igenom. Vuxna ögon som såg mig, som fick en annan förståelse för det dom inte hade sett. Dom hade sett en person, som vilket annan, men jag lät dom se insidan. Jag tackade dom för tålamodet. Jag hade inte förklarat vem jag var. Dom valde att komma när jag bjöd på fika. Jag fick varma kramar som jag aldrig kommer att glömma, aldrig kommer att släppa. Varje liten sak, varje möte är viktig för mig. Jag läser av folk, ibland misstolkar jag - ibland är det klockrent. Antingen kan jag backa eller så känner jag en gemenskap som är värd att fullfölja.
Jag är beredd att falla för dig.
När jag fick chansen att börja på Håkantorps Ägg så blev det en annan gemenskap, jag behövde inte förklara egentligen vem jag var - vad jag hade för funktionssätt. Det spelade ingen roll, jag möttes bara av kärlek och respekt. Inte ens när jag gjorde fel så dömdes jag. Jag nöjde mig, jag ville inte längre sträva efter någonting större, jag accepterade att jag inte orkade sträva efter någonting annat än det jag egentligen behövde för att finna frid i mig själv.
Jag vill inte längre mötas av att jag inte kan, att jag inte orkar och det är synd om mig. Jag har lärt mig vart mina gränser går, vilka begränsningar jag har. Men för att jag har blivit begränsad av mina skador så finns det andra vägar att gå, outforskade vägar som kan vara mer spännande än en rak väg som många andra väljer att gå, för att dom är för rädda för att gå på andra stigar.
Det är inte synd om mig, ibland har jag otur och skadar mig, men så länge jag kan gå framåt så är det inte synd om mig. Jag har varit med om svårare i saker i mitt liv, som borde tagit livet ifrån mig, men jag är fortfarande här och jag har inga planer på att ge upp. Jag bearbetar en trauma, jag kämpar för att få bort minnesbilderna från våldtäkten när jag var ett barn. Det är mitt nuvarande krig, och jag vet att jag aldrig kommer släppa det - men jag kommer finna en acceptans där jag kommer fram till att det inte längre är värt att fortsätta älta, utan släppa och gå vidare.
I år ska jag införskaffa mig en hybridcykel och cykla så långt ut i naturen, andas in vårluften och bara vara. Jag ska ha med mig en ryggsäck, sätta mig vid en hage och inse att livet är härligt. Jag ska få vara, i år kommer jag att finna mig själv.
Jag vet inte vad mer livet kommer att ge, jag vet att arbetslösheten är ett faktum efter mars-månad, men jag vill inte tänka ditåt eftersom Dagen är idag och inte då. Nuet får inte passera förbi utan att jag lever den. Du är vad du tänker, du är dina känslor och det är bara en själv som kan påverka ens mående.
Jag lever, jag andas. Jag finns och jag är helt okej!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar