Overkligt.

Hela situationen är overklig, och känslorna är påtagliga.
Igår hamnade jag på botten som jag länge har pratat om, jag föll hårt och slog i mig illa. När jag steg innanför dörren i vårt hem så kändes ingenting som förut - ingenting kommer vara som förut.

Det luktade fortfarande en aning rök, det luktade starkt kemiskt och micron var bortburen.. Gardinerna i köket fanns inte längre kvar, inte heller mattan på golvet.

Vardagsrumsbordet stod snett med mattan vikt efter att saneringskillen råkat spilla ut vatten när han kom med första saneringsfläkten i lördags.

När jag satt på hotellet så hann jag inte tänka så mycket första dagen, det kom sen. Jag tänkte på hemmet, vad jag längtade hem. Sen slogs jag tillbaka av tanken att jag inte hade något hem för tillfället att återvända till och nu undrar jag - när kommer det kännas som hemma igen?

Jag tänker inte förminska mina känslor eller min upplevelse, även om branden inte var stor. Den gjorde ändå såpass skada att vi inte kunde vistas hemma, vilket är en känslomässig kris att genomgå.

Man kunde inte ge sina barn det hem dom är vana vid, vi var tvungna att dela på 15m2. Utan någon som helst möjlighet till att fortsätta de vardagliga rutinerna som man är van vid.

Vi tar så mycket för givet så att man blir lamslagen när någonting händer. Det där glaset med mjölk som man kan ta sig, den möjligheten försvann. Ta den där smörgåsen när man var hungrig mitt på dagen, den fråntogs man också.

Sätta på en kopp te, det var inte heller möjligt.

Jag kommer på mig själv att sätta mig på dom ställen här hemma som inte luktar så mycket, bara för att få någon sorts hemmakänsla. Satte mig i badrummet där nere, för det luktar det sköljmedel från tvättmaskinen. Det är en hemmalukt..

Jag sitter just nu i sovrummet, där sängkläderna är bytta och sängen är bäddad. Jag har dragit ner rullgardinerna för jag orkar inte med omvärlden just nu, jag klarar inte av intrycken. Dörren är också stängd, precis som om någonting skrämde mig därute.

Jag känner mig deprimerad, första gången sen slutet av Mars. Jag är en rutinstyrd människa och någonting sånt här lamslår mig.. Försöker hitta en punkt, något ljust, någonting nära att greppa. Men just nu är min armar trötta, mitt sinne är i koma och mina ben orkar inte bära.

Just nu vill jag bara sova, vakna upp och inse att detta bara var en av alla mardrömmar.

Ta ingenting för givet, gör varje dag värd att leva..