Jag känner mig jobbig, jag kommer klaga, jag kommer gråta, jag kommer vara trött, jag kommer vara ivägen, jag kommer behöva bekräftelse - för det är så jag är.
Jag kommer tappa ord, blanda ihop dom och inte få ut det jag vill. Jag kommer kanske säga konstiga saker, för att hjärnan inte vill samarbeta.
Jag känner inte mig själv, jag blir rädd för mig själv. Jag känner skam över att vara som jag är. Jag skäms över mig själv, men det hjälper fan inte att skuldbelägga sig själv. Jag har inte valt det här livet, men jag är glad att jag har en man som valt mig, som vill ha mig i sitt liv. Som älskar mig..
Jag har inga direkta vänner som hör av sig, jag är faktiskt till och med överraskad att en vän inte ens hörde av sig vid branden. Jag känner mig besviken där, men det är ju så, vänner har ju lämnat mig längst vägen hela tiden.
Frågan är i och för sig - har jag någonsin haft en nära vän, som brytt sig helt och håller om mig?
Jag är osäker, men i och för sig, känner jag oftast inte någon gemenskap med någon. Känner mig alltid utanför.
En person, en enda person, vet jag är med mig. Som inte bryr sig om att jag är konstig i huvudet, som en arbetskamrat till mig klargjorde för mig att bipolära är. Jag är tacksam över henne, så väldigt tacksam. Hon tar ingen energi, hon ger mig energi.
När jag mår som bäst, så är jag med hela min familj. Jag älskar att vara med min familj, med min man och våra barn. Det är fullständig lycka, även om känslan saknas, så vet jag att det är där mår som bäst.
Det finns ett annat ställe där jag mår bra, det är på jobbet. Där går jag in i en roll, där jag faktiskt känner gemenskap. Dom är underbara mina arbetskamrater.
Jag kan vara disträ även där och jag önskar att jag vågade berätta Vem jag är. Men jag har inte energin eller orken till det just nu, och jag vet inte om det är väsentlig heller. Dom kanske inte förstår, vem vet. Det finns många som inte har kunskapen och nervärderar en, kanske blir skrämd eller helt enkelt undrar varför jag är där och arbetar.
Någonting jag önskar, är att samhället hade en förståelse för oss. Som hamnar i svackor. Men arbetslivet fungerar inte så, samhället fungerar inte så. Vissa dagar är man inte lämpad för att arbeta, men sjukskrivning fungerar inte. Man får istället dåligt samvete över att man sjukskriver sig, för man vet att det inte finns personal för att täcka upp, och då blir ens arbetskamrater belastade.
En fysisk skada syns mer än psykisk skada, det går att ta på - det syns.
"Alla har vi boktavskombinationer om vi bara letar", sa en person en gång.
Det är precis som att säga "alla har vi diabetes".
Okunskap, det kommer man inte långt av. Jag är ändå något lycklig över att jag blev som jag blev, fan var tråkigt att inte kunna vara medmänsklig och kunna känna empati.
Så, nu har jag vädrat lite. På återseende.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar