Glad, ledsen, arg, besviken, ensam, fökrossad, nere, förvirrad, trött.. Kärt barn har många namn - känslor.
Vi alla försöker mota vissa av känslorna, jag försöker mota även de bra känslorna.
Jag har gått som i en dimma ett tag här, som jag inte kunnat sätta ord på. Kroppen har känts ur balans, mitt sinne har inte tillhört mig. Tankarna har inte varit mina, jag har känt mig trött, nere, ledsen, glad, förtvivlad och förvirrad. Jag har känt mig le på allt och lite till..
Idag har jag känt alla känslor, precis som vilken bipolär, konstig människa som helst. För konstig, och inte riktigt som man borde fick jag höra på jobbet att människor med bipolär sjukdom är.
En arbetskollega frågade en annan vad bipolär var och hon svarade "Ja, jag vet inte.. Det är väl när man är konstig i huvudet". Jag satt precis bredvid och jag tackade högljutt.
Jag är inte funktionell alla dagar, jag har färre bra dagar än dåliga. Jag kan vända i humöret på minuten och jag kan känna mig ensammas i världen. Men jag är inte dum i huvudet..
Jag pratade med en av mina bästa vänner idag, hon bor flera mil i från men att få ett samtal från henne gör min dag mycket ljusare. Det ledsammaste är bara avsaknaden från dom jag höll kära är borta, eller är osynliga just nu. Jag orkar inte hålla kontakten med dom, för på något sätt känner jag mig besviken. Jag känner mig bortvald, då deras liv verkar viktigare än att underhålla ett förhållande.
Jag har energi så det knappt räcker till mig själv, jag ger all den energin jag orkar till mina barn. Dom behöver den, jag behöver och vill ge all min energi till dom. Dom är min energikälla, och vi är ett kretslopp tillsammans. Alltså, jag lever för mina barn.
Men det finns dagar då kretsloppet är helt ur balans, sådana dagar som dessa. Dagar där rutiner har frångåtts och när för mycket hopar sig.
Jag fick inte den praktikplats jag hade hoppats på, mattias är inte hemma, jag fick inte prata med honom i telefon när han åkte hem nu ikväll, barnen somnar aldrig, mina glasögon gick sönder och jag måste både ut med hund och duscha. Kan någon snälla komma på ett sätt att dela sig, så att man kan göra flera saker samtidigt?
Sen blev jag avundsjuk, det är fult, men även det är en känsla. Och känslor ska man inte förneka, dom är till för att kännas, accepteras, släppas och gå vidare.
När man hör skratt utanför, man hör prat. Man hör ur en familj är samlad, och själv sitter man där inne, själv, i soffan med barn som inte vill sova, med flera måsten som man inte kan göra - just för att man är ensam. Just då i alla fall, känner mig sig ensammas i världen.
Just nu, vill jag bara släcka ner och vakna till ett bättre mående. Idag vill jag känna mig ledsen, förtvivlad och arg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar