Livet med koncentrationssvårigheter

När jag arbetar med någonting som intresserar mig så är jag högfungerande - när jag är någorlunda pigg. Vissa delar gör mig ofokuserad, så som skarpt ljud eller när många pratar samtidigt.
Här om dagen på praktikplatsen så fick jag en panikångest. Jag identifierade denna känsla med att jag befann mig i ett stort kontorslandskap där ljuset var skarpt. Människorna störde mig inte, men min ljuskänslighet gjorde det omöjligt att kunna hantera situationen.

När mötet vad över gick jag snabbt till toaletten, jag blundande och spände varenda muskel i kroppen och andades in. Jag höll handan och slappande sedan av i alla spända muskler - det hjälpte mig att kunna ta mig ut från toaletten och jag fick färgen tillbaka i ansiktet som tidigare hade varit spökvitt.

Jag har varit väldigt rak mot min handledare från första början och det är nog för att jag har blivit så öppen och mött väldigt lite motstånd. Jag bryr mig inte längre om vad folk tror och tänker om mig, det är deras fördomar och dom ska inte slå ner mig. Jag känner mig trygg med honom och vi fick väldigt bra kontakt från första början.
Jag berättade om mina eventuella diagnos med bland annat ADHD och om att jag får panikångest vid för många, oskarpa intryck där det också inkluderar starkt ljus. Jag möttes av öppenhet och han tyckte det var bra att jag berättade, sen gjorde vi ingenting mer åt saken utan lät det sjunka in och en acceptans uppstod.

Dagen efter så skulle vi återgå till det där landskapet där ljuset var skarp, jag blev rädd och obekväm. När jag väl kom dit så var inte alla lampor tända, ljusraden i mitten var mörka och behagliga. Jag kände ingen olustkänsla, dels för att ljuset inte var skarp och samt för att min handledare visste om min problematik. Jag skojade med honom innan och sa att om jag svimmade av, så är det ingen fara. Det är bara att jag har fått en panikångest som har gått lite väl långt.

När jag väl kommer hem och ska koncentrera mig, ibland kan det vara samtal som gör att jag missar vartannat ord för att jag kom och tänka på någonting annat helt plötsligt som är helt orelevant i det samtalet som förs. Sätter jag mig ner för att plugga, så känner jag en sån inre stress. Jag kan inte sitta stilla och jag flippar fram och tillbaka mellan olika fönster. Jag stirrar ut, jag dricker kaffe, kollar omkring och känner mig förvirrad. Jag får inte in någonting av det jag läser, utan känner bara en inre stress - även om jag inte behöver det.

Jag längtar efter tiden utanför skärmen, där jag inte behöver koncentrera mig på att läsa och det som ska sjunka in. Detta leder till impulsivt beteende som är förödande för mina studier.

När jag intar min roll som politiker och ska lyssna aktivt så blir det svårt om jag inte är intresserad av det ämnet som tas upp. Det sorteras bort i mitt huvud och jag kan inte få in det som sägs. Förståelsen finns inte och jag förstår inte orden. Detta är ingenting som jag har erkänt för någon förut, men jag förstår verkligen inte - även om det är enkla ord. Detta är någonting som är avgörande som politiker att man kan ta in allt som sägs för att senare kunna ta beslut och för att hänga med i processen..

Detta gör att jag tänker andra tankar om politiken, men jag försöker verkligen kämpa med detta. Hade jag fått min diagnos någon gång, så hade jag kunnat få mediciner som kan hjälpa mig att sortera - hjälpa min hjärna att sortera. Just nu är jag handikappad, men en dag kommer jag bara leva som en funktionshindrad då jag kommer ha hjälpmedel för att klara det som anses självklart för de allra flesta.

Om man ser på någonting annat självklart, eller ja, som är självklart för andra som har intresset. Jag gillar hockey, jag gillar att se hockey live, för det ger mig någonting konkret och jag blir fokuserad. Samma är det inte vid tv:n, jag kan inte slappna av och jag har så många andra intryck som stör mig. Jag kan inte lära mig alla namn, för min hjärna tillåter inte den typen av information. Jag tycker om spelet, spänningen och känslan när alla supporter står och hoppar och sjunger. Det är verklighet.

Vi kan stå och prata med varandra, vi har enkla meningar. Jag kan tänka mig att flera människor kan uppfatta mig som ointresserad, men så är det inte. Jag försöker verkligen, jag försöker spänna hjärnan, försöker vara fokusera. Detta gör mig trött och då hänger jag med ännu mindre.
Jag är inte ointresserad, men min hjärna blir lätt matt.

En psykiatriker trodde att jag hade asbergers, eftersom vissa ämnen fastnar och intresset blir stort för det. Samt för att jag hade svårt för sociala umgängen. Vem vet? Utredningen får visa, sen kan jag acceptera och gå vidare. Jag kommer aldrig göra min/mina diagnoser till Mig, jag är jag, thats it!

Jag har ändå kommit långt i utveckligen i mig själv. Från att inte klara gå utanför dörren utan att få grov ångest till att faktiskt kunna gå ut i en folksamling, komma in sent till ett möte där människor sitter och tittar - det är inte ett steg - det är ett enormt hopp!

Jag skrattar åt mitt tvångsbeteende, för jag vet att det är så knäppt. Jag kan inte dricka ur allt i en kopp, måste alltid lämna en slatt - annars får jag ångest och det kryper i hela kroppen.

Telefonen måste ligga på högersidan, för annars blir det fel i huvudet på mig och jag kan inte tänka på någonting annat.

Jag får bjuda på det, för annars blir det förlamande och tvångsbeteendet blir ännu värre.

Hellre knäpp än att vara som alla andra. Jag finner en glädje att få vara just den är, för jag kommer aldrig sträva efter att bli som någon annan utan jag accepterar mig för den jag är - för jag är perfekt.

Så även om livet med koncentrationssvårigheter, tvångsbeteende och ångest är jobbigt ibland, så är det ett bra liv eftersom jag har fått den förståelse och acceptans som jag behöver. Det ger mig en stöttning i livet, precis som två kryckor och ibland en rullstol när jag faller ihop.

Livet är fantastiskt även om det kan dala ibland, man får uppskatta det man har - för annars har man ingenting