Att leva med ständig smärta.

Det är begränsande, det ger ångest, sömnproblematik och en rad andra symptom.

Hopplöshet infinner sig ibland, att man inte längre kan göra saker man är van vid att göra, som är självklara för andra som är fysiskt och psykiskt okej.

Efter min operation i februari har jag levt begränsat, det gjorde jag dock även innan, men då levde jag i alla fall inte med den ständiga fysiska smärtan. Haft komplikationer efter operationer, antagligen en bristning på insidan eller en blödning som trycker på nerverna på insidan.

Som trebarnsförälder så river det inuti att inte kunna göra allt det där, att orka med och mäkta med livet som förälder. Jag kan inte längre leka på det sätt jag har kunnat förut, jag kan inte sparka den där fotbollen med min son. Jag kan inte busa runt på en lekplats och jag kan knappt sitta på golvet och bygga lego med barnen för att det gör ont.

Nervsmärta är en smärta som är väldigt påtagligt, det är inte bara att ta ett par alvedon så är det okej sen. Det fungerar inte så, det biter inte på nervsmärta.

Jag kan inte plocka ur och i diskmaskinen, inte tvätta kläder eller bädda sängen utan att straffas efteråt med smärta i buken. Jag är rädd att denna bristning eller blödning kommer följa med mig långt upp i livet, speciellt om det är en bristning. En bristning är alltid en bristning..

Jag är glad att jag träffade på sån fantastisk personal och dessa tre underbara läkare på kirurgakuten som kollade igenom mig totalt för att säkerhetsställa att operationen inte hade varit misslyckad. Dom skickade mig på ultraljud, på konstraströntgen och dom kände och klämde. Det som är det sorgliga i denna kråkdansen, att när dom inte hittar någonting specifikt som går att åtgärda så får man leva med det istället, det finns lixom ingenting att göra någonting åt - bara vänta ut.
Så nu har jag börjat om på nytt igen, åtta veckor med korsett igen. Ständig medicinering av smärtan.

Min man får sätta stekpannan på spisen för att jag ska klara av att laga mat på kvällen och alltid se till att det diskmaskinen är tom för att jag ska kunna ha rent porslin och bestick. Man känner sig patetisk.

Sen att behöva kämpa mot försäkringskassan för min rättighet till sjukpenning är ju någon nedslående för det psykiska mående, det som redan är utsatt som det är. Men jag försöker hålla huvudet högt, som jag alltid har gjort. Klart att min koncentration blir ännu värre, samt att jag blir tröttare och mer utmattad när det är så mkt som händer..


Att leva med ständig smärta är någonting väldigt märklig, för hur jävligt det ändå är så lär man sig leva med det på något sätt även om det är förjävligt. Ibland kan jag storstäda även om jag har ont, för jag är så fruktansvärt envis. Klart att det gör ont, men vardagen måste ändå tas igenom och smärtan försvinner inte, så det är lika bra att acceptera den.

Tror säkert att det finns människor som dömer en, för har man smärta så ska man inte leva som vanligt. Man ska ta det lugnt och man ska inte kunna göra som alla andra. MEN det är inte som att ha ont i halsen eller ha någon annan åkomma som försvinner efter ett par veckor, för det är tillfällig smärta. Det kan vara slående i det tillfället, men när man ligger på en jämn smärtnivå HELA TIDEN så måste man acceptera den och inse att det inte kan begränsa det till fullo.

Det är svårt för människor att förstå tro jag, att man som har ständig smärta faktiskt kan dansa, vi kan städa, vi kan gå ut och gå. Vi kan gå till lekparken och vi kan gå på stan, men vi har ändå smärtan och vi kommer straffas senare av det.

Har man dålig syn och vägrar ha glasögon så blir vardagen jävligt svår, men man tar sig igenom den. Man kan inte sitta hemma hela tiden och gråta och tycka synd om sig själv, det gör både den fysiska och psykiska smärtan ännu värre.

Min smärta kanske inte är för evigt, men just nu lever jag med den och måste acceptera den. Precis som jag har gjort med det psykiska, acceptera och lära sig leva med det.