The typical ADHD

Det man ser framför sig är

en pojke, en bråkig pojke. En pojke som stökar, som vill synas och är överallt och ingenstans. Som inte klarar av skolan, som slåss ute på skolgården. En person att reta, men som ingen vill umgås med för att man inte vet vart man har honom någonstans.

Ett problembarn som är en belastning för en skolklass, som är ett problembarn hela livet.

The typical ADHD helt enkelt... Eller?

Är det verkligen såhär det är, eller är det ur samhällets perspektiv - ur någons ögon som saknar kunskap och inblick om vad ADHD egentligen är?

Attention deficit hyperactivity disorder, så stavas ADHD.

Att generalisera personer med ADHD är lika dumt som att säga att lösgodis är nyttigt.

ADHD fungerar olika för alla personer. ADHD är som ett träd, en trästam.
Ett träd har en krona med olika grenar, alla har sina egna egenheter och olika personligheter. Därför kan man inte säga att adhd fungerar lika för någon annan, för så är inte läget.

Först och främst vill jag verkligen belysa att tjejer faktiskt också kan ha adhd - märkligt va?
Även om tjejer inte får diagnosen lika ofta som pojkar är för att man har satt kriterierna för adhd från pojkars beteende och symtom.

Man ser inte alltid adhd, eftersom adhd bara är själva stammen. Ibland döljs stammen av väldigt mycket bark, eller en stor krona som är lättare att fokusera på eftersom det är lättare att ta på.

Hur kan lärare och personal hjälpa till, utan att kunna beskylla på det inte finns tillräckligt med resurser?

Jag utgår från min son som ska utredas för ADHD och personalen på BUP tyckte att det var bra med att försöka att bemöta honom som om han hade diagnosen klar. Jag känner min son väldigt väl, jag vet hur han fungerar. Jag vet att hans hjärna kan låsa sig, jag har lärt mig hur man kan låsa upp den.
Jag vet att han kan vara rastlös och ha svårt att sitta stilla. Men vilka barn har inte det när dom är sju och måste sitta stilla i skolan egentligen? Det är här min fråga som jag alltid ställer - vad är normalt och vad är inte normalt? Vad är sjukt och vad är friskt?

I skolan har dom, trots små resurser, kommit på att personalen kan hjälpa till genom att placera honom annorlunda i ett klassrum, där han inte är placerad t.ex. vid ett fönster som kan stjäla hans uppmärksamhet. Att dom vid en samling på golvet, placerar honom nära en fröken som faktiskt smeker hans rygg så han blir lugn och kan sitta stilla.

Kostar detta mycket pengar? Kan lärare utan kompetens kring NPF genomföra detta? Kan sunt tänkande bidra, måste alla ha läst på högskolan för att förstå det här?


Om man släpper min son här ett tag och fokuserar på äldre barn och ungdomar som går osynliga problem, men där man borde ha sett den stora kronan som kan ge sken av stammen.

Jag har ju inte min diagnos färdig än, men skit samma - vi kör ändå.

I lågstadiet var jag högpresterande, jag älskade skolan. Jag hade det lätt för mig, det vi höll på med var logiskt och inte svårt för hjärnan att processa. Det var mer kravlöst.

När man kom upp i mellanstadiet mådde jag sämre och sämre, det var prov på prov och man hade kommit upp till "den stora skolan". Jag hade svårt att läsa av signaler, jag kände mig obekväm bland människor. Jag blev mobbad för den jag var, vilket ledde till ännu mer osäkerheter.

Jag började skolka en hel del, när jag kom upp i sjuan så var jag aldrig närvarande. Jag var hemma med magont och ångest. Jag hamnade i missbruk och jag klarade inte av skolan som jag borde. Att komma till skolan skapade så mycket ångest, det fanns inga rutiner och jag var mobbad.

Alla var högt och lågt, ljudnivån var hög. Lamporna i taket lös för starkt för mig. Det var för stimmigt och jag kände mig alltid ensam. Detta var inga bra förutsättningar.

Varför såg inte lärarna mig, varför hjälpte dom mig inte?
Jag var en tjej, med missbrukarproblem, jag rökte på rasterna. Jag klarade inte av ämnena, vad fanns det inte att ta på?

Jag hade aldrig kontakt med BUP, inte ens vården om mina problem.

Jag var aldrig stökig, jag gjorde inga ljud av mig. Jag höll mig för mig själv. Likt många andra tjejer med ADHD. Man får oftast gå på det synliga för att upptäcka det osynliga. INGEN ska få gå osedd förbi. Det stjäl barnets barndom och uppväxt.

Man kan inte få igen den tid man har gått förlorad för att ingen har sett eller brytt sig tillräckligt mycket för att hjälpa barnet att förstå sig själv.

Såklart sa jag ju ingenting om hur jag mådde, varken till min lärare eller mina föräldrar. Jag var mest arg hela tiden, jag gick ju med ständig ångest och frustration över att inte förstå mig själv eller andras beteende. Jag skämdes för mig själv, det blev ju ett inlärt beteende efter mobbningen.

Det blev inte lättare med att jag blev våldtagen när jag var 14 år gammal. Det blev ett trauma som hjärnan också behövde lära sig att bearbeta.

Jag har tur som fick min dotter och fick träffa min man som räddade upp mig mitt i misären, annars hade jag inte levt idag. Jag har en stark livsglädje, trots mina funktionssätt. Vissa är svårare att acceptera än andra. Jag är fullmedicinerad, antagligen med fel mediciner eftersom utredningen dröjer år efter år.

Det här är inte okej.

Jag har indirekt väntat på en utredning i 20 år. Här hittar ni min drivkraft att vilja föreläsa om det här, för ingen, absolut ingen, ska få gå igenom ett liv och få barndomen stulen bara för att någon rektor skyller på att dom inte har tillräckligt med resurser och eller kompetens.


Har ni inte läst artikeln om Sara, som tog sitt liv när hon var 32, för att hon fick diagnosen adhd för sent? Gör det och våga själv berätta, det kan rädda någon.