Kaos i hjärnan

Det var längesen nu jag skrev, jag har tappat bort det här med att blogga. Jag vet att innan jag började med mina mediciner, så blev jag tveksam på vem jag skulle bli och hur jag skulle fungera, hur mycket som skulle bli annorlunda. Det är inte det att jag inte ville bli bättre från min depression, utan mer för att en del av den jag alltid har varit skulle försvinna.

Mitt intresse för att skriva har varit sen jag var liten. Jag skrev alltid historier, målade serier, skrev dikter och långa inlägg om livet. Antagligen mer djupa än vad jag förstod då vid tillfället.

Jag har dock rest mig på senaste, öppnat upp mig och berättat om hur jag fungerar och sagt att det är helt okej att fungera olika - det är ett framsteg som jag inte hade klarat utan mediciner.

Någonting som jag inte klarar utav, även med mediciner, det är att låsningarna i hjärnan. Min hjärna får kramp helt enkelt, ljuset slocknar och jag vet inte vart jag befinner mig.

Det är någonting som jag har svårt att hantera, för jag vet inte hur jag ska ta mig ur det - om det ens går eller om det är en sak till som jag måste acceptera att leva med.

Det handlar inte om min kroniska depression eller min ångest, utan det är någonting hos mig som antagligen alltid har varit där. Kanske var det därför jag har haft det svårt i skolan?
Jag har lätt att memorera olika mönster, för det är logiskt. Mönster är logiska, ord som jag själv skriver är logiska. Det står svart på vitt, men när jag får en fråga utslängd till mig så är det inte logistik. Jag ser inte frågan, jag bara hör den. Det är då jag får kramp i hjärnan och någon jävel roar sig med att gömma nyckeln i det stora mörkret som jag faller in i.

Kanske är det ADHD? Kanske är det bipolär sjukdom? Kanske är det ADD? Kanske är det min OCD? Kanske är det någonting bara.. Min hjärna har ju lärt sig att låsa sig för att inte uppleva mitt trauma sen våldtäkterna.

Jag är väldigt låg just nu, jag hushållet med min lilla energi jag har. Jag sover inte om nätterna, men jag försöker äta bra och ta mig upp ur sängen. Jag går till jobbet, jag hämtar barnen och jag ser till att dom mår bra och att hushållets alla riktiga måsten görs.

Jag känner inget behov att socialisera mig, jag orkar inte det. Jag har tillräckligt med intryck om dagarna för att orka ta in mer. Ibland måste jag ju såklart tvinga mig ut bland folk, för så är det ju. Livet stannar ju inte bara för att ens psyke vill göra det.

Synintryck och för mycket ljud och stim sänker mig och jag vill bara hålla för öronen och springa och isolera mig någonstans. Som jag skrev på Facebook, jag blir jätteglad att höra att "jag finns där" istället för att höra "det blir bättre". Jag är inte två år, jag är faktiskt 29 år och har levt livet tillräckligt länge för att veta hur det fungerar för min del.

Jag önskar bara att det fanns flera som kunde säga till mig att "jag finns där", som faktiskt finns där på riktigt. Som vill svara när jag orkar ringa eller höra av mig.

För mig är det inte givet att ringa någon som inte har sagt det, eftersom jag kan ha svårt för det sociala samspelet på det sättet. Det är antagligen märken sen mobbningen, om det här att vara i vägen för folk och att inte känna sig behövd, att man stör i någonting. Jag levde ju i det tron, att jag alltid var i vägen.


Jag älskar livet ni vet, men ibland är det extra komplicerat och man påminns om att man aldrig kommer bli fri från det som är. Jag har accepterat det som jag har sagt, men det betyder inte att jag gillar det.