Jämlik- och individuell vård

Under två dagar har jag varit på planeringsdagar med Hälso- sjukvårdsnämnden och det har varit väldigt många intressanta diskussioner. Någonting som jag började spinna vidare på i mitt huvud var vad jämlik vård egentligen är. Vad menar man? Man och kvinna får väl samma vård, eller?

Sen gick jag till mig själv och insåg att det inte alls är så, det är långt i från jämställt.

Jag levde med försvagad bukvägg i flera år, för det var ju normalt efter flera graviditeter. Det är ingenting att bry sig, för det är ju bara ytligt som det syns. Det är samma när det kommer till psykiska besvär hos unga kvinnor med ADHD. Dom missas oftast eftersom det inte märks på samma sätt som på pojkar. Tjejer är mer tystlåtna.

Sen har vi det här med menstruationen, det har ju alla kvinnor. Att man får ont i magen är någonting som merparten får. Blöder man mycket, well, stoppa in en till tampong. Hjälper inte det, ta och lägg in en tjock binda då - för det är bara så, man är tjej.
Har man extrem menssmärta, knappt kan gå och kräks? Jamen, ta ett par alvedon och en ipren. Nu har sjukdomen endometrios kommit upp till ytan och blivit mer synligt. Det är ingenting som läkarna har viljat se tidigare, dom säger att det inte går att göra någonting åt.

Sen när man börjar ifrågasätta, så säger läkaren att man omöjligen har det eftersom man har lyckats få barn. Bullshit! Visst är det så att man har svårigheter att få barn, men här kommer den individuella vården in. ALLA ÄR INTE LIKADANA, ALLA KROPPAR ÄR INTE LIKADANA!
Nej, det är inte normalt att ha så ont att man inte kan resa sig ur sängen och kräkas dygn efter dygn. Man ska inte heller behöva strida sig fram i vården för att få hjälp.

Jag har levt med extrem menstruationssmärta, åkt in till akuten. Vad fick jag för diagnos? Well, som många andra feldiagnotiserade - IBS.

Efter flera besök på akutmottagningen så fick jag reda att varje gång jag fick mens så fick jag en så kallad bakblödning, alltså att blodet även rinner bakåt och ut i bukhålan. Där finns mängder med nerver som gör att det gör ont. Jag blödde mer än genomsnittet och jag skulle få tabletter som gjorde att jag inte skulle blöda så mycket.

För att återkoppla till den försvagade bukväggen som vi kvinnor får efter en graviditet, med detta kan man mena till exempel ett navelbråck, bukbråck och separerade magmuskler. Man kan få en ständig gravidmage av detta, alltså att man ser gravid ut genom en bula på magen. Man kan få en skåra i mitten av magen. Har du ingen stabil buk, muskler som är sammansatta så kan du få en rad olika besvär. Det handlar INTE om en utseende grej. Min mage är ändå full med bristningar, så who cares om jag har en lite skåra i magen som syns lite som en krater, vem bryr sig om min navel ser knäpp ut - jag har fått barn!

Smärtan från att ha en försvagad bukvägg är olika. Jag hade extrema problem med höftsmärta och ländryggssmärta. Jag hade svårt med djupandningen, att skratta, att hålla tätt, att känna när jag behövde kissa. Jag fick ett diskbråck i ländryggen, jag hade ALLTID ont i magen och det kändes som det låg en klump i min mage hela tiden.

Och visst var det så, jag hade jättesvag bukvägg som gjorde att mina organ mer eller mindre flöt fritt omkring där inne, och läkarna kallar detta en utseendefixering? Flera kvinnor söker sig till privatkliniker, betalar upp emot 80 000 kr för en operation för att landstinget har sagt nej, bara för att få en värdig vardag utan smärta.

Hur skulle det vara om Arne hade kommit in med ett navelbråck, hade han lättare få en operation eftersom han inte har varit med om en graviditet?

Om vi går till den individuella vården så har vi långt kvar. Vi behöver långsiktiga mål, eftersom det är ett sånt stort område som berörs. Alla människor fungerar inte likadant, vi är våga egna individer och ska behandlas där efter. Någonting som fungerar i behandlingsmetod på någon kanske inte fungerar för en annan.

För att dra ett exempel från psykiatrin, bara för man har tex. ADHD, så ÄR man INTE ADHD.
Även om man har en diagnos, så finns det fortfarande en människa bakom med ett helt egen personlighet.

Att arbeta ur ett salutogent förhållningssätt är ett bra steg i rätt riktning.


Du och jag, vi och dom - är summan av tillsammans. Vi är lika men ändå olika.

Vi måste arbeta framåt, mot en jämlik vård. Vi ska inte behöva acceptera att ha åkommor BARA FÖR att "det ska vara så".

Jag tänker också efter alla år jag har jobbat i vården hur dementa människor behandlas, där behövs verkligen den individanpassade vården. Dom behöver mötas på ett sätt som gör att dom känner trygghet, för dom är det verkligen A och O. Man kan inte behandla en person som lider av demens eller tillrättavisa dom som man kan göra med människor som inte lider av demens.

Samma gäller olika människor som tillhör olika religioner. Där behövs utbildning, hur man ska möta dom med olika religösa bakgrunder.

Det finns många fler områden som jag skulle kunna ta upp, men då skulle ingen orka läsa, men...

Kalle, Agda och Ali kräver jämlik och individuell vård, även om dom befinner sig på olika platser i livet och att dom inte tillhör samma kön.