Känner mig bättre.

Att jag lider av ångestproblematik, tvångssyndrom och djup depression är ingenting jag kommer undan, men idag har jag en mycket bättre dag än här om dagen.

Mitt huvud har varit fullt med tankar och ångest, upplevde till och med nästan en panikångestattack men som jag kunde avleda i tid.

Jag provade att hoppa in på jobbet, har inte varit där sen Augusti förra året. För några veckor sen gav det mig grov ångest att tänka på jobbet och att ens jobba. Igår kändes det bra, jag var efterlängtad och saknad. Jag fick mycket creed för att jag visst är väldigt bra på mitt jobb från en sköterska - det värmde.

På jobbet igår så kunde jag fokusera och släppa alla tankar, jag kunde få in i min fantastiska yrkesroll och finnas där för mina patienter och för mina fantastiska arbetskamrater. Dom är verkligen helt underbara.

Anledningen varför jag slutar i vården är att jag var nära att bli utbränd och att jag hade stressutslag och sen att min man jobbar helger och kvällar, så det går inte ihop när man har familj och när vården kräver kvälls- och helgarbete.

När jag tänker på skolan så bringar det ångest, där behöver jag vara mig själv och att sitta i klassrummet ger min mer eller mindre panik. Jag har svårt att komma igen och att lyssna, då jag hellre sitter med händerna framför öronen för att ljudet blir för högt. Det blir en inre stress som blir svårhanterlig.

Mina föreläsningar fungerar också bra, det är en rehabilitering. Där får jag rannsaka mig själv och förhoppningsvis påverkar jag någon och peppar någon att ta sig framåt. Det har jag dock fått på svart och vitt, vilket är fantastiskt. Det stärker mig verkligen. Sen att jag blir extremt trött och utmattad efteråt gör mig ingenting.

Jag är mer praktiskt lagd, så är det. Där jag får använda mina händer och tvingas fokusera. Hela mitt hjärta finns på arbetsplatsen när jag väl är där och jag brinner för jobbet. I skolmiljö har det aldrig fungerat. Antar att det har att göra med att jag blev mobbad, utfryst och inte fått någon hjälp under hela min skolgång. Mina panikångestattacker var också som värst när jag läste på komvux, till undersköterska. Tillsammans med panikångesten hade jag ätstörningar och hade svårt att ta lugnande medicin, så jag satt ofta och grät på toaletten i skolan.

Trots alla svårigheter, så är det värt att kämpa sig framåt. Att ta dom där tunga stegen framåt. Först måste man komma till insikt, acceptera och stärka sig själv lite innan man klampar vidare. Inte helt lätt, men man ska ge sig fan på att man faktiskt kan komma vidare.

Jag trodde aldrig att jag skulle uppleva känslan av lycka, av glädje. Att jag alltid skulle vara deprimerad och känna mig värdelös och oälskad. Om jag kan ta mig vidare - så kan Du också det. Tvivla aldrig på dig själv, du har rätt till ditt liv och leva det efter dina värderingar.

Älska människorna runt omkring dig, döm inte. För dom har också en historia bakom sig som har format dom.

Massa kärlek till er idag. Jag hoppas ni kan strunta i vädret ute och ändå känna solsken inom Dig.

Kram!