En dag i taget

Nu har det gått många dagar där jag har fått vara ifred och bara tänka. Även om barnen har varit hemma över jul och ångesten och stressen har varit hög så har jag ändå fått "varva ned". Jag har alltid haft tentat i bakhuvudet men jag har inte känt mig stressad.

Några tråkigheter att hänt dock det senaste. Hunden blev akut sjuk, några veterinärbesök senare bestämdes det att en operation är nödvändig. Diskmaskinen tog sina sista andetag och dammsugaren brann. Jag skar mig rejält i tummen och har väl skurit av någon nerv, eftersom jag går mestadels av dagen med strömmande värk i den.

Jag har varit sjuk i ca fyra veckor nu och är inte frisk än. Jag tar det som ett tecken på att min kropp har gått i försvarsläge länge nu, så när jag accepterade jag inte orkade med vardagen så släpptes allting fritt i min kropp som har legat i dvala och väntat på rätt tillfälle att slå sig fria.

Den fysiska smärtan är härligare än ångest, den är verklig och går att ta på och bedöva med alvedon och ipren. Det är skönt att slippa ta till attarax och andra tillfälliga läkemedel som bara gör en väck och mer ångestladdad.

Jag tappar inte hår länge, i alla fall inte mer än normalt. Mina stressutslag har börjat ge med sig och jag börjar återigen se ett hopp för framtiden som var väldigt mörk förut.

Jag har börjat acceptera vissa egenheter med mig själv och erkänt för mig själv att jag inte klarar av allting och att jag är känslig för intryck och ljud och behöver stillhet.

Jag har för första gången någonsin känt en lust till att läsa och har kunnat läsa igenom ett bok och AVSLUTAT den.

Jag har haft svårt att avsluta saker, jag påbörjar dom gärna men får för mycket ångest för att slutföra det jag har startat upp..

Någon annat är att jag har hittat orken att faktiskt ta ur disken och sätta igång en diskmaskin. Att dammsuga och skrubba golvet. Vändningen kom väl mer efter att jag kastade ut julen, när det var över.

Mattias var ledig i två veckor, han fick dock vabba två dagar då jag hade problem med yrsel och var så utmattad så jag inte orkade eller klarade av någonting.

Jag räknade på hur många "verkliga" skoldagar det var kvar innan praktiken kör igång, det är 25 stycken. Jag kommer nog inte närvara på många, om än någon. Examen sker i Maj och jag hoppas jag klarar av tentorna som kommer så jag slipper omtentor som tar mycket energi. Någonting som har ändrats är att jag faktiskt pluggar på inför tentorna, inte bara dagen innan.

Jag har också fått förståndet till mig att även om jag mår bra nu, så kan jag inte köra igång igen som vanligt, för då åker jag dit igen snabbt som tusan. Jag måste få ta det lugnt, även om det är svårt för mig. Jag blir väldigt impulsiv när jag mår bättre, vilket ofta leder mig i fördärv.

Det enda positiva som jag har gjort impulsivt, det är att starta projektet SE MIG, som inte ledde till en förening, men som gjorde att jag växte och som drev mig vidare till att bli föreläsare.

Jag som har svårt att prata framför folk gör det utan minsta bekymmer fram ett klass som faktiskt är där för att lyssna på mig, för att ta del av min uppväxt och min problematik. Om mitt alkoholmissbruk, om våldtäkten, om panikångest, social fobi, mobbning, misshandel osv.

Jag är inte modig som delar med mig, jag älskar öppenhet. Att dela med mig gör att jag rannsakar mig själv och får mig att bottna och acceptera allt som hände och det som är nu.

Någon måste öppna sig, skapa acceptens och ge verktyg till dom som ska ut i arbetslivet - eller till dom som redan är det. Jag får mycket ut av detta, lika mycket som förhoppningsvis dom som lyssnar får.

Av det som skedde sist vid föreläsningen i November, så har jag insett att jag aldrig var ensam när jag växte upp. Att många är i det jag var i nu i dags, och att många redan har varit där och gått igenom samma resa.

Jag vill att andra ska veta att ingen är ensam och att det finns hjälp att få. Att det är värt att kämpa för sin rätt i samhället, att man är värdig livet och vad det har att erbjuda.

Jag älskar alla, jag känner inget hat längre. Det är dom som gjort mig illa som är fördärvade och saknar empati, det är egentligen mer synd om dom som saknar förståndet än vad det är om mig.

Det var sannerligen ett helvete att växa upp, men det har tagit mig hit. Jag vill skapa en bro som tar andra över helvetet.

Jag är lycklig nu, trots alla ärr inombords och med mina egenheter. Ångesten kramar ibland, men jag har kommit ut och vågar ta emot stöd.

Inte har jag många vänner, det har jag inte. Umgås sällan med många, men jag känner mig rätt stark ändå. Jag har ju min familj.