En kass dag

Idag är en kass dag där jag känner av min djupa depression trots medicinerna jag tar som ska förhindra att det bubblar upp.

Sådana här dagar får man ha om dom inte är dominerade var dag..

Idag skickade jag ungarna till skolan, för jag var säker på att det var den åttonde idag. Jag är helt veckovill, och jag har ju inte direkt brytt mig om dagarna över jul..

Jag hade planerat dagen in i minsta detalj, barnen skulle vara vara i skolan och på dagis. Jag skulle sitta hemma och plugga järnet inför morgondagens tenta. Denna tentan är väldigt viktig för mig, då jag inte har kunnat närvara på en enda lektion och vi inte har någon studielitteratur att läsa i..

Stillhet och tystnad är det jag behövde idag för att motivera mig att faktiskt lära och läsa.. Allting föll ju, ungarna och gubben kom tillbaka och sa att jag hade sett fel - att det var imorgon skolan körde igång.. Muttrade lite och tänkte att gubben faktiskt kunde ta lite ansvar och kolla upp själv när skolorna kör igång och inte bara lita på att jag kollar upp allting alla gånger.

No hard feelings ändå, men allting raserade. Jag började storgråta, kände mig värdelös och kände hur allting bara föll, längre och längre ner. Försök att plugga med tre ungar hemma som gillar att bråka och käbbla fungera inte. Nu när motivationen försvann så kan jag inte läsa en rad på pp som läraren har gjort utan att glömma vad jag läst.

Tårarna har jag precis torkat bort och sörjer i en ljummen kopp kaffe. Telefonen har jag lagt åt sidan, men datorn ger mig tillgång till det jag hade haft på telefonen, så det går ju åt skogen. Jag sitter lixom och bloggar och twittrar nu, men det spelar ingen roll. Jag har ingen disciplin kvar. Det gäller att allting går som jag har planerat det i huvudet, jag har ju lagt mina dagar så som jag måste ha dom och nu när det försvann och rubbades så låser jag mig i huvudet och det går inte att låsa upp, nyckel är lixom bortkastad och det spelar ingen roll vad någon säger till mig, eller vad jag själv säger till mig.

Tänk om jag bara hade kunnat ha ett jobb istället, där jag kan fokusera på arbetsuppgifter. Det hade fungerat väldigt mycket bättre för mig. Jag älskar att jobba, speciellt med någonting jag brinner för. Jag har sökt ett jobb på Svenska Åkeriföretaget som tilltalar mig på alla sätt och vis - det hade varit ett drömjobb för mig. Arbeta med frågor som är väldigt viktiga för hela samhället, där jag står bakom alla deras värderingar.

Jag har skickat mail efter mail för att fråga hur rekryteringsprocessen går, nu har jag fått svar att den påbörjas nu så dom skulle höra av sig så fort det var klart. Vad är min chans? Ptja, det är frågan. Man får väl leva på hoppet.

Tillbaka till skolan och morgondagens tenta, på något vis får jag försöka hitta den jävla nyckeln och låsa upp mig förbannade, envisa huvud som jävlas med mig. Jag behöver verkligen plugga transportekonomin. Får väl ge mig själv en morot, att om jag pluggar fram till lunch så åker jag och hittar på någonting med barnen nån timme innan jag åter dyker in i skolans värld igen. Så slipper jag känna mig som världens sämsta mamma som skäller på barnen att dom får hålla sig på ovanvåningen och spela tvspel och Ipad, eller leka tyst.. Detta är väl första gången jag har bett dom om detta på 8 år, men man känner sig usel ändå när det väl kommer den dagen då dom faktiskt behöva hålla sams och vara tysta..

Blä för skolan just nu, ge mig ett jobb. Jag lovar, ni kan inte få en bättre anställd än mig.