Från botten till toppen

Att våga tro,
på sina egna kunskaper och styrka
är det svåraste en människa kan göra
speciellt när man mår så dåligt
att man inte ens kan se ljuset från från den botten man befinner sig i

För 18 år sedan trodde jag ALDRIG att jag skulle bli såhär bra, att jag kunde må så bra att jag faktiskt trivdes med min vardag.

För 8 år sedan, trodde jag aldrig att jag skulle känna lycka igen
känna glädje och känna framtidstro

Allting jag gick igenom med mobbning, sexuella utnyttjande, alkoholmissbruk, utanförskap, panikångest och allt det andra, drog ner mig.

Min räddning, men vändning i livet var det barn jag födde 2006. Jag vände på dagen när jag bestämde mig för att behålla henne. Hon var mitt, bara mitt kärleksbarn. Det var en tuff första period som ensamstående, speciellt när hon höll på att dras ifrån mig när hon fick kikhosta som 5 månaders bebis. När jag hittade henne livlös och alldeles blå i sängen, så gav det mig ett tvångsbeteende att ständigt kontrollera att hon andades, att mina efterkommande barn andades. Jag hade ett sånt kontrollbehov att jag mådde dåligt när jag var ifrån henne.

När jag träffade mig min man och vi blev tillsammans den 25 Januari 2007, då hon tog dom första stegen mellan oss, då hon sa dom första orden, så band det samman oss som familj. Vi beslutade att flytta ihop i mitten av Mars redan. Det var blixtförälskelse när jag öppnade dörren och fick se honom första gången. Ni vet, den där förälskelsen som alla pratar om, som syns på film. Hans ögon var det fokus som blev och allting annat försvann. Han stod där, helt perfekt. Han var min riddare på den vita hästen. Han hade en grå, stickad tröja på sig. Slitna, ljusa jeans. Tumring, ett halsband och rufsigt brunt hår med världens vackraste, bruna ögon.

4 månader efter att vi hade flyttat ihop köpte vi en bostadsrätt ihop, den första tiden var svår för mig att vänja mig vid att ha en människa, bredvid mig som faktiskt älskade mig. Som skulle göra allting för mig. Ingen hade älskat mig innan, aldrig haft en ömsesidig kärlek. Jag kom från ett destruktivt liv, där jag blev sexuellt utnyttjad och där jag inte förstod banden mellan kvinna och man.

Jag hade ett inre slagsmål med mig själv i mitt huvud, och när jag hade passerat målsnöret med krigen inuti mig själv, så befann sig ett lugn hos mig. Jag kämpade för mig själv och för oss för den kärleken var så stark så jag kunde inte släppa den. Jag kunde äntligen förstå att en människa kunde älska mig, och att det var just han, den mest underbara personen, var helt fantastiskt.

Åren har gått, jag är lika nyförälskad som då. Vi har två barn till, han har adopterat den äldsta dottern. Vi är en helhet och han är den bästa fadern som finns, den bästa maken som finns. Vi vårdar vår kärlek, samtidigt som vi kan ge oss distans och friheten att göra som vi vill. Min svartsjuka har äntligen avtagit som jag fick efter att ha blivit utsatt för otrohet i ett tidigare, destruktivt förhållande.

Jag gör allting för denna man och jag vet att han ger lika mycket tillbaka.

Jag trodde som sagt aldrig att jag skulle nå hit och jag har alltid kämpat i motvind och med mig själv och helt ensam. Hade jag inte varit så sluten i mig själv, hade jag säkert fått stöttning från mina föräldrar som jag slog ifrån mig när jag var tonåring. Den hjälp jag har fått idag ifrån dom är guld värd och jag älskar dom högt.

Det är värt att kämpa, för alla har rätt till ett liv - sitt eget liv. Man ska inte gå anonym genom livet, för man är värd mer. Man ska vara färgglad, man ska våga trivas i sig själv. Det gör en inte självgod - det gör en mer självsäker och stark i sig själv.

Våga älska människor istället för att vara födomsfull, alla bär på en historia. Ta del av den och du blir mycket rikare. Öppenhet är fantastisk och öppnar många dörrar.

Ta hand om er själva, det är ni värda.
Kram!