Vad var det som hände?

Var jag vaken, sov jag? Det var varmt, jag var alldeles svettigt. Jag kollade runt och det var mörkt. Frågan jag ställde mig - var jag vaken, eller sov jag fortfarande? Var det här på riktigt?

Jag blev yr, pulsen ökade och jag höll på att tappa kontrollen. Jag satte mig upp panikslagen för att övertala mig själv och min kropp att jag var vaken. I ren panik ville jag få maken att vakna. Jag strök mina fingrar i hans hår, han vaknade stilla upp och frågade vad det var.
- Jag tror att jag har en panikångestattack

Efteråt är allt lite suddigt. Jag började hyperventilera, illamåendet kom som ett brev på posten. Jag höll på att tappa kontrollen. Jag grät förtvivlat och förstod ingenting. Det var många år sedan jag hade en panikångestattack, men jag förstod att det var det som hände just nu.

Samtalet mellan oss kommer jag inte mer ihåg än att jag bad honom hämta medicinerna åt mig, mina attarax så jag fick tillbaka kontrollen över mig själv - över min kropp.

Jag hörde pulsen i öronen, det dova ljudet av hjärtslagen.

Yrseln och illamåendet, utanförskapskänslorna - att man inte befinner sig i sin egen kropp. Verkligheten var som bortblåst och jag befann mig ingenmansland.

Jag tror att jag bad om ursäkt, för mig själv, över det som hände.

Typiskt beteende när man lever i tvåsamhet.

Mannen satte på tv:n, drog ner mig i verkligheten. Jag var alldeles slut, mina muskler hade gett med sig. Jag satt som ett kolli och stirrade in i vägen. Utan tankar, utan något sus. Jag var avslappnad, förstod fortfarande inte vad som hade hänt. Jag hade ett minne av att jag vaknade i ren panik alldeles svettigt och att jag inte fick luft.

 Jag la mig på hans bröst och lyssnade på hans lugna hjärtslag. Efter ett tag klarade jag inte av intrycken av bilderna som rullade på tv:n och inte heller ljuset. Han stängde av tv:n och släckte lampan, jag vände mig om. Attaraxen hade börjat verka och jag somnade till slut.

Vad var det som fick mig att reagera såhär i  natt, är det ens någon idé att spekulera eller låta det vara?
Jag hade en fantastisk dag i går, träffade tre underbara människor. Linda, Robin och Jarita.

Blev det för mycket för min hjärna att hantera? Är jag verkligen så känslig för intryck, eller är det bara så enkelt att jag vaknade ur en dröm som min hjärna har förträngt?

Jag låter det vara, spekulerar inte mer. Jag nöjer mig med att jag hade en underbar dag igår med mycket utbyte och mycket kärlek.

Linda, jag älskar verkligen att ha dig som vän. Jag tackar och bugar för det.

Jarita, du gav mig många aha-upplevelser och du visar mig en värld som jag levt i men som har varit osynlig.

Tack för att du kom på besök, panikångestattacken, men kom aldrig igen. Klarar mig väldigt mycket utan dig. Jag har annat att tänka på just nu.