Jag har genomgått tre stycken graviditeten vilket har slitit hårt på min kropp. Jag har sökt flera gånger under årens lopp för magproblem och ryggproblem. Jag blev remitterad till sjukgymnast om och om igen för att bygga upp muskulaturen i både magen och ryggen. Dom hittade ett diskbråck i ryggen, men diskbråcket skulle inte vara anledningen till varför jag hade ont i ryggen och höften. Fick till och med komma till neurologen i Skövde för att utesluta någon sjukdom.
Jag blev frigiven.
Jag åkte in några gånger för extrem magont till akuten, blev satt med diagnosen IBS. Vet inte om jag någonsin tyckte att det passade in när man läste om det.
En av gångerna blev jag inlagd på gyn, då dom påstod att jag hade en bristning i muskulaturen efter senaste förlossning. Fick en spruta i magen ett par gånger, gjorde grymt ont.
Blev hemskickad igen.
Jag mådde fortfarande illa ofta då magen inte kändes helt ok, den kändes alltid spänd och det kändes som det låg en klump - en tyngd i min mage. Jag har inte kunnat skratta utan att börja må illa efter en liten stund, inte kunna ta djupa andetag eller andats med magen.
Jag kunde inte heller vara under vatten, typ i badkaret eller i badhus utan att känna en extrem tyngd i min mage, vilket också gjorde mig illamående.
Ett annat problem med magen var att jag alltid var gasig, fast gaserna "satt fast", långt i magen. Detta ledde ju också till uppkördhet i magen. Jag hade också ständig smärta upp emot ena revbenet på vänster sitta. Typ där mjälten sitter. En gång skadade jag mjälten när ett av barnen hoppade på mig och fick en blödning runtom, så man röntgade och hittade bara detta och ingenting annat. Kan det ha varit så att tarmarna som legat huller om buller har legat och tryckt där uppe?
När magen inte fungerar, så blir man väldigt trött. Man orkar inte mer, man kan inte vara på bra humör.
Jag vet att när jag skulle göra en endoskopi en gång när jag sökte akut för magsmärtor, så kunde dom inte komma längre än någon centimeter då mina tarmar låg för konstigt. Varningssignal tycker man ju..
En dag när jag hade vilat, så skulle jag resa mig upp. Jag tittade då på min mage och såg att det blev som ett hål när jag spände magen. Jag förstod ingenting alls, förrän något år efter när jag såg Olga Rönnbergs blogg om delade magmuskler (navelbråck m.m.), då började jag förstå vad som hade hänt min mage.
Jag läste att man kunde försöka träna ihop separerade magmuskler, så jag tränade år ut och år in. Började 2009. Ingenting hände, min mage orkade inte arbeta med muskulaturen och det gick inte ihop - snarare så växte avståndet. Magen blev inte heller platt, utan den förblev som en "vulkan".
Jag började hos sjukgymnast igen, men han såg ingen mening med att rehabilitera mig då jag var i sånt dåligt skick. Jag kunde inte göra övningar utan att min rygg, höft och mage protesterade.
Jag sökte vård 2014, fick komma in hos kirurgen i Uddevalla i april samma år. Han konstaterade att jag hade ett bukbråck. Han rekommenderade inte operationen, för det kunde lika gärna gå upp igen. Jag gillade aldrig honom och det verkar som kvinnoåkommor bara ses som en utseendegrej inte som att det kan orsaka extrema problem. Jag sket i vad han sa och fick beviljat min operation.
Under denna tid som jag väntade på operationen så kunde jag mer och mer acceptera mina symtom och kunde relatera vad som var vad. Jag längtade..
2015, i januari fick jag ett brev att jag skulle opereras den 16 Februari. Jag blev väldigt glad, väldigt rädd. Jag hade varit beredd, trodde jag länge, men psyket förstod inte riktigt vad som var på gång.
Jag hade nu varit sjukskriven från skolan en månad för att jag mådde psykiskt dåligt, så detta blev en belastning också. Men jag skulle göra den, operationen. Jag fick rabbla allt som hade hänt och hur dåligt jag har mått med min mage.
16 Februari kom ganska fort, jag kom till sjukhuset vid klockan sju på morgonen. Blev visad till ett omklädningsrum där jag skulle byta om till operationsskjorta och jättefula knästrumpor. Fick sitta och vänta på kirurgen som skulle operera mig, fick höra att det var den sura gubben från uddevalla som skulle göra det. In kom dock en ung kille vid namn Ali, världens trevligaste människa. Han gjorde mig lugn.
Strax därefter kom en person och hämtade mig, jag skulle opereras nu. In mot operationssalen, fick lägga mig på bristen. Fick en kanyl och morfin att äta innan. Nervös var jag till jag fick se ett bekant ansikte, det var skönt att se henne.
Kördes in, fick injicerat någonting som gjorde att hela världen snurrade. Sen fick jag sömnmedlet och jag höll henne i handen, hon den bekanta. Sen kommer jag inte ihåg någonting mer, tack gode gud för det.
Vaknade upp, kommer ihåg att jag hörde suset av massa syrgas. Det var klart.. Jag hade en gördel på mig och jag hade ont. Fick lämna UVA efter ett tag och fick åka upp till avdelning. Jag mådde inget bra alls, inte ens efter massor med smärtstillande, och allt dom tjatade om var att jag skulle kissa.
Hur lätt är det att kissa när man är nyopererad, har skitont och har en svullnad på magen som liknar en limpa?!
Dom fick tappa mig ett par gånger när jag hade över 600ml i blåsan, mindre trevligt.
Jag hade en pratglad granne, en tant från Vänersborg som hade opererat sig för annat.
Senare på måndagen skulle jag gå upp för första gången. Jag blev chockad att jag bara fick sätta mig upp och gå till toaletten - jag hade ju aldrig gått upp efter operationen!
När jag jobbade på ortopeden var det helt annorlunda, man kunde inte bara kasta sig upp. Detta resulterade att jag svimmade av på toaletten och det kom en massa personal och la mig i sängen, tippade mig och kontrollerade mitt BT. Efter en stund hade jag fått upp blodtrycket till 105/51.
Smärtan var olidlig, åt mängder med tabletter varje dag. Kunde bara sova på rygg, uppfälld.
Trots problem med att kissa fick jag åka hem på eftermiddagen på tisdagen. Den första tiden hemma på eftermiddagen och kvällen var den värsta. Smärttoppen hade kommit och jag mådde illa, allt snurrade och jag kunde inte röra mig. Jag grät och var helt förtvivlad, likt min man som bara kunde se på..
På natten sov jag faktiskt gott, helt otroligt..
Sen har det bara gått framåt hela tiden, sover utan problem och vänder mig nästintill utan problem. I natt protesterade dock ryggen och den låste sig, likt min höft. Har typ ingen matlust, men smärtan är helt under kontroll. Har till och med dragit ner på det korttidsverkade morfinet.
Svullnaden är fortfarande lika stor som en limpa på magen, men ingenting jag störs av med tanke på att jag har gördel. Jag kan inte hosta, nysa och skratta då det gör för ont - men det kunde varit värre, betydligt värre. Har läst dom som har jätteont upp till en månad, så jag känner mig förskonad.
Tack vare min man som är hemma första veckan helt, som tar hand om hushåll, matlagning och barn så får jag all tid jag vill för att vila och återhämta mig. I morgon börjar han jobba igen, men bara dagtid så han kan lämna och hämta på skola/fritids/dagis.
Jag längtar efter att kunna ut och röra på mig, att ta promenaden och komma ut i den friska luften. Men det kommer väl, just nu måste jag fokusera på mig själv och att läka.
Förresten, det där bukbråcket han sa att jag hade. Så var det det inte alls.
Jag hade ett navelbråck, en försvagad bukvägg (delade magmuskler), så jag fick ett jättestort nät inopererad som ligger i hela buken. Jag har inte haft någonting som har stadgad upp mina inre organ - inte konstigt att jag har mått som jag har mått. Mitt råd till er att inte vänta för länge med att söka vård om ni känner igen ovanstående - livskvaliten kommer att öka om man genomgår operationen! Smärtan är värd att ta!
Jag tror att jag kommer att må mycket bättre, vara piggare och kunna göra allt jag inte har kunnat på 9 år.
Jag längtar efter slutresultatet, men det kommer dröja någon månad innan dess. Men jag är på väg nu, jag står inte stilla längre. :-)
Jag bjuder på några förebilder och om några månader blir det efterbilder. :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar