Man ska ligga i sängen, eller i soffan och titta på film. Man ska inte visa sig utanför hemmet, för då är man en skolkare. Feber påverkar en, man blir trött och man orkar inte med så mycket och därför ska man hålla sig inne.
Detta håller i sig tills man bli äldre, människors syn på sjukdom är densamma. Är man sjuk så är man sjuk och då kan man inte göra någonting - och kan man, så ska man vara på ett jobb och arbeta.
Dessa dolda sjukdomar, så som ADHD, fibromyalgi, reumatism, depression, grov ångestproblematik, tvångssyndrom, svår bipolär sjukdom m.m. Jag kan skriva många sjukdomar som inte syns, begränsar livet och möjligheterna.
En dag, kan jag vara pigg och alert. Det är min impulsiva sida som tar över, men dagen efter kan jag vara lamslagen, ligga och gråta och inte orka mig upp ur sängen. Detta gör mig till en belastning hos en arbetsgivare, jag är oberäknelig.
En dag, kan någon annan som lider av fibromyaligi, ha en bra dag. Lederna känns bra, även om det gör ont, så är det hanterbart. Personen kanske kan stå ute i trädgården och måla om trädsgårdsmöblerna eller gå på stan och shoppa. Det kommer in ett lågtryck, det blir kallt. Denne person blir lamslagen av smärta och kan knappt resa sig upp från soffan på kvällen utan att hålla tillbaka tårarna.
Om man ska återgå till mig, jag har en impulsiv dag, jag är i topp och gör allt jag egentligen inte borde göra. Jag känner för att åka till stan, gå runt i affärer. Skaffar mig massor med intryck, intrycken som sedan på kvällen kommer lamslå mig. Jag kommer sitta och gunga i ångestgungan på kvällen eftersom hjärnan inte klarar av att bearbeta allt.
Detta syns inte utanpå, därför har människor så lätt att döma en. Det som är osynligt är svårt att se och få någon förståelse för om man inte är öppen för det. Men visst finns luften - även om du inte ser den?
Du har tvingats förlita dig på att luften finns där, annars hade du ju dött.
Bara för att jag har bättre dagar, så kan man inte förlita sig på dom. Det är inget mönster, jag kan inte säga att jag mår bra på torsdag - jag kan inte ens säga om jag kommer må bra i kväll.
Jag vill vara sjuk på mina villkor, inte på vad samhället säger.
Det är inte som att bryta en ben och läkaren säger att man blir bra om åtta veckor. Ens psykiska ohälsa kan man inte alltid bli helt bra ifrån, inte heller vissa fysiska åkommor. Man kan underlätta med olika hjälpmedel - men man blir aldrig fri.
Fast det är inte människor med fördomar heller, fria. Dom är mer fast i fördomar än vad dom är fria. Vi andra har ju tvingats att acceptera idioter och kommentarer och sig själv, så friare än så här kan vi inte vara.
Så ja, en dag kan jag ut och springa. För mina ben är det inget fel på. Ja, jag kan gå och fika med en vän på ett café - för min matsmältning är det inget fel på.
MEN, det betyder inte att jag klarar av det sociala i skolan där många intryck är och där ljudnivån gör att jag vill sitta med händer över öronen och skrika "HÅÅÅÅÅLLL KÄFTEN FÖR I HELVETE"!
Det betyder inte heller att jag klarar av gå till skolan, för att jag orkar springa. För målet dit jag går är ångestladdat och gör att mina inälvor vill krypa sig ur min kropp.
Skolan har alltid varit en otrygg plats för mig, det var där jag blev mobbad och slagen. Det var där jag blev alkoholist, där jag blev tappad hårt ner i golvet. Där jag var utstött, där lärarna tittade ner på mig. Där jag förklarades för IDIOT, där jag inte fick någon hjälp. Där jag faktiskt var ett problembarn. Även om jag inte reflekterar över det, så sitter det ändå inne i mig, djup inne som skapar en oro och en problematik.
På en arbetsplats har jag ingenting att reflektera tillbaka på, vilket gör mig tryggare. Där jag kan prestera och må bra, där jag får en chans att visa hur duktig jag faktiskt är - som jag vet att jag är! På ett jobb är jag mer fungerande vad jag annars är.
Så bara för att jag inte ligger hemma, vrider mig i plågor hela dagarna, utan faktiskt kan göra vissa saker gör mig inte automatisk frisk även om det kan synas så. För hade du hoppat in i mina skor, eller någon annans skor som har en "osynlig sjukdom", så hade du sprungit fort som fan därifrån.
Jag tänker vara sjuk på mina egna villkor, för det är JAG som känner mig själv bäst och min kropp. Inte någon person utanför som inte tror på att det finns någon annan värld bortom näsans längd.
Alla andra som också lider i tysthet, jag hoppas ni finner acceptens och att ni finner ork att sluta bry er om dom som inte förstår bättre.
Utan fördomar är man fri, med fördomar som är man evigt inlåst.
Lev fri och lycklig
inte efter någon annans tycke
dom kommer aldrig förstå
hur mycket man än försöker
få dom att förstå.
Så äre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar