Även om det finns många olika människor, så finns det dubbelt så många människor som liknar varandra. Som inte sticker ut, utan har valt att se likadana ut.
Utsidan speglar inte insidan och dom som sticker ut är dom som syns, dom lägger man märke till och börjar fundera vad som har format deras liv. Dom andra, som ser likadana ut, som Barbie eller någonting från en reklamfilm, intresserar mig inte alls när dom går förbi som skuggor i svag sol.
Jag finner mig själv sitta och le när jag tittar på människor, precis som när jag läser en bra och humoristisk bok. Detta är en motsats till min forna jag där jag inte klarade av att vara kring folk utan att vara nära på att svimma och kräkas. I samma stund som världen snurrade såg jag alla människor som elaka väsen som bara ville mig illa och inte alls brydde sig om vem jag egentligen var. Fördomar var min verkligheten då ingen visade motsatsen.
Jag börjar lära mig att inte börja stamma eller glömma ord när jag pratar, det är bara vid presentationer i skolan och när jag har behövt lära in mig någonting som är tråkigt som jag får hjärnsläpp och inte får fram orden. Det är väldigt jobbigt då det märks så tydligt. Satt på engelskatentan som var muntlig och jag kunde inte prata och min lärare frågade om det var samma i svenskt tal, vilket det är när jag blir obekväm.
Jag kan engelska bra, det vet jag, men just när det blir ett stort krav på mig så går det inte.
När jag föreläser går det bra, då stammar jag inte och jag darrar inte längre. Det känns bekvämt och jag behöver inte lära in mig någonting, utan jag kan tala från hjärtat.
Idag när jag var på intervjun så gick det jättebra att tala, jag blir lätt entusiastisk och då blir det svårt att sluta prata istället, vilket inte alltid är till fördel om någon vill flika in med något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar