En helt vanlig söndag sitter jag här, en helt vanlig dag i Mars. Träden är fortfarande kala och himlen har flera nyanser av blå.
Termometern visar åtta grader och våren är på väg.
Jag funderar om igen, är det verkligen en helt vanlig söndag? En söndag som faktiskt avslutar veckans kapitel och tillåter nästa kapitel att börja.
I morgon är inte en helt vanlig måndag - och inte heller en helt vanlig vecka. Det är sista veckan med riktiga studier, där två års kämpande börjar nå sitt slut. Boken är nästan utläst och det är dags att börja läsa en ny, annan spännande bok.
Det är det som är så spännande med böcker och kapitel, det är att det alltid finns en spänning, en nyfikenhet och ett sammanhang. Även om man inte ser sammanhanget eller förstår varför någonting sker i början, så märker man senare in i boken att det faktiskt hänger ihop och att vissa saker måste hända för att det ska bli ett bra slut.
Man ska inte tjuvkika i boken eller försöka läsa fort igenom, för då missar man innebörden i texten och vissa meningar faller bort. Man ska skynda långsamt så man faktiskt förstår vad som händer och ta in budskapet vid varje mening.
En bok behöver nya kapitel, man kan inte ha en bok med enbart text på varje sida utan att börja på någonting nytt. För precis som livet så ändras det med åren, varje kapitel har ett avslut och man får börja på något nytt. Det är nyttigt, det ger en ett perspektiv, en stund att reflektera över vad man har läst, vad som har hänt. Vad kapitlet hade för mening är också någonting som är viktigt att reflektera över för att sedan släppa för att kunna ta sig vidare, annars fastnar man om och om igen på samma mening och kommer inte vidare.
Meningen med boken är att läsa innehållet för att förstå vad det är man har, vad som boken innehåller. Det ger en försmak om hur fantastisk boken kan vara. Det är samma med livet, man har öppna ögon. Man kan läsa in omgivningen för att ta in vad man faktiskt har, det som gläder en och som ger en lycka i livet. Hoppar man över innehållsförteckningen så vet man inte vad man har att hämta och då blir varje ord läskig att läsa då man egentligen inte har en aning om vad man har att förvänta sig. Det kan då hända att man lägger undan boken för att man anser att den är dålig som inte ger någonting vid första meningen.
Livets baksidestext är såklart mer levande, man kan se sig runt för att se vad man har. Man kan ha familj, en hund, en hobby - vad som helst som ger en glädje men som man missar i det vardagliga. Man måste stanna upp och våga läsa och ta sig tid till att läsa in - livets baksidestext. Annars kan livet bli väldigt tråkig, om man inte skapar sig en förståelse.
Min baksidestext skulle se ut såhär:
_____________________________________________________________________________
Emma levde ett hårt liv som tonåring med våld, mobbning, sexuella utnyttjande. Året som hon skulle fylla 14 var alkoholen dominerande i hennes vardag och skolan var svårhanterlig. Utanförskapet blev stort och hon förstod inte det sociala sammanhanget. Hon klarade inte av alla synintryck eller ljudintryck. Att ta sig utanför dörren var en svårighet som skulle göra henne handikappad utan alkoholen som hjälpmedel.
Boken handlar om hennes kamp om livet, att en dag få leva som vem som helst utanför mörkret. Boken tar upp hennes svåra tid i tonåren upp till vuxen ålder där hon även kämpande med tvångssyndrom, panikångest och svårt ångestproblematik.
Den här boken visar att livet kan vara svårt att förstå sig på, men att om man kämpar så kan man komma långt. Emma trodde aldrig att hon skulle uppleva lycka eller känna sig älskad, men livet visade henne ett helt annan sida när hon fick sitt första barn som 19:åring.
Boken är skriven om Emma Larsson som idag är trebarnsmamma och lyckligt gift, som har det väldigt bra. Hon avslutar sin tredje utbildning och tar examen i maj. Hon har underbara vänner och fantastiska föräldrar och tre systrar som förgyller hennes vardag ännu mera.
____________________________________________________________________________
Egentligen är inte en baksidestext mer än en aptitretare och inte en sammanfattning. Men det är nog så viktigt, för texten är kort och beskrivande.
Men jag uppmannar dig, skriv ungefär som jag har gjort - med din egen berättelse. Avsluta med hur du har det nu, och tänk efter vad du faktiskt har som gör din vardag. Vad du faktiskt har att leva för.
Det behöver inte vara stora ting, utan vad som är värt att leva för är individuellt.
Du kanske bli förvånad över hur mycket faktiskt du har gått igenom, vad du har överlevt. Att du faktiskt är starkare än vad du tror och att du har mer att leva för än vad du faktiskt tror.
För vet du att ett minne inte alltid överensstämmer med sanningen, för varje gång du återkallar ett minne så har hjärnan anpassat minnet efter vart du är i livet nu, hur du mår för tillfället. Så om du framkallar ett minne när då mår riktigt dåligt - så kommer hjärnan anpassa minnet efter din sinnesstämning. Det är vad hjärnan gör hela tiden, efterkonstruktioner av verkligheten. Så låt ett minne var just ett minne, det går inte att leva på. Skapa dina verkliga minnen genom att verkligen leva i nuet, det är så du kommer vidare.
Älska dig själv, det är det minsta du kan göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar