Jag har funderat mycket idag om vad jag har berättat tidigare om sexuella utnyttjande. Det här kommer bli en svår text att skriva, då det blottar väldigt mycket känslor och beskrivande händelser.
Jag har föreläst om min uppväxt, bläddrat förbi orden om den och dom gångerna jag blev sexuellt utnyttjad som ung tonåring utan att lägga någon kraft i att känna efter, vilket jag egentligen borde ha gjort. Det är inget lätt ämne, men jag har aldrig reflekterat över det. Det handlar väldigt mycket om skam, man säger att man inte ska känna skam över att blivit utnyttjad på det sättet, att det är aldrig är offrets fel.
Hur är det då när det kommer till att man inte har känt sig som ett offer, utan att man mer eller mindre för skylla sig själv? Jag har aldrig reflekterat hur ont det har gjort och vad en specifik händelse har skadat mig och ärrat min insida. Jag har flaxat bort det och ignorerat.
Jag har berättat om det, men inte lagt någon tyngd i det. Jag har gjort ett konstaterande - det här har hänt.
Nu är det så ändå, att jag inte kan stå och föreläsa om hur andra ska känna om jag inte har bottnat i det själv. Det blir falskt och om jag inte själv har processat det så blir det bara lösa ord.
Därför tänker jag bryta tabun om detta, jag tänker berätta. Jag vill inte att ni läser om ni inte kan hantera detta, för det är min verklighet - många offers verklighet efter en våldtäkt.
En kväll när jag var 13-14 år, så bestämde jag träff med en dubbelt så gammal man från Skövde. Vi träffades i min hemort och jag förstod, men ändå inte, jag var ju så ung, om vad han ville. När han dessutom körde till ett industriområde och drog med mig bakom i mörkret, så var det ett faktum. Redan där började jag beskylla mig själv och för vad som hände. Jag var ändå den som hade bestämt träffen med honom, det var ju helt klart mitt fel.
Han började tafsa på mig, under tröjan och under byxorna. Jag blev upptryckt mot väggen och jag såg inte vad som hände - men jag kände. Jag var paralyserad, jag kunde inte göra någonting. Det var en overklig händelse som inte borde ha hänt. Jag ville blunda och stänga av mig själv, men det gjorde så ont inuti mig. Både känslomässigt och fysiskt.
Resterande av händelsen är som ett svart hål, där hjärnan har förträngt händelsen mer än början av den. Jag minns när han skulle släppa av mig efteråt och han sa "Jag hoppas vi kan träffas snart igen", och jag frös till is. Jag gick blödande hem, full med smärta i underlivet, och förstod inte vad som hade hänt. Jag var fortfarande så ung, hur skulle jag kunna förstå fullt ut?
Var det så här man skulle göra, eftersom han tyckte det var okej? Skulle det smärta så, var det så flickor skulle göra för att bli accepterad?
Det tog ett år och jag skämdes. Jag berättade ingenting, för någon, förren jag var onykter. Det var i samma veva som jag började supa mig redigt full, varje helg, ibland på vardagarna. Jag blev alkoholist även om jag inte förstod det då.
Jag bjöd ut mig flera gånger, för det var ju så man gjorde. Jag tyckte aldrig om det, men det blev som en drog. Ett skadebeteende, jag skadade mig själv för den skammen jag kände gentemot mig själv och den händelsen.
Det gick inte en helg utan att jag hade sexuella kontakter, och jag klarade inte av att bli avvisad. Jag drack ännu mer alkohol och blev till slut uppkallad efter en spritsort och hade ett taskigt rykte.
Jag klarade inte av förhållanden, för jag förstod inte det sociala samspelet. Jag var ju värd skit, jag var ingen. Jag var mobbad och dög inte, det hade jag ju fått klart för mig många år tidigare.
Många år gick och ett år så campade jag med en pojkvän jag hade då över midsommar. Det var mkt alkohol och en morgon skulle jag gå på toaletten. Jag föll ihop på gräsmattan efteråt och jag vaknade till av att en kille låg ovanpå mig. Sen minns jag inte mer.
Ännu en gång hade det hänt, men denna gången hade jag ingen vetskap om vad som hände och jag kunde inte försvara mig. Det handlade om en våldtäkt denna gången och inte ett val.
Den skulden jag kände då, när jag insåg att jag antagligen hade legat med någon annan (läs blivit våldtagen) var obeskrivlig. Jag la ju allting på mig själv, all skuld. Jag berättade ingenting, men när jag såg killen som hade gjort detta dagen efter mådde jag så dåligt och var rädd att han skulle säga till min dåvarande att jag hade varit otrogen. Jag var på riktigt rädd...
Nu i dag kände jag att jag inte kunde hålla käft längre för jag orkar inte skuldbelägga mig själv längre för det som hände.
Jag VAR ett offer, det var inte mitt fel - ingen av gångerna. Det är aldrig ens fel att en kille tar på en utan lov, onykter eller inte. Det ska inte heller vara beroende av vad man har på sig och inte - för ingen, absolut ingen, ska få ta sig friheterna att ta på en!
Kan inte personerna kontrollera sina impulser är det dennes fel och personen ska aldrig få en att skämmas över någonting som den har gjort. Min kropp är min kropp, inte någon annans.
För många kvinnor, en del män, blir våldtagna varje dag. Blir frihetsberövade och lever i tystnad och i skam. Dom lever i rädsla att någon ska komma på dom, hur snuskiga och äckliga dom är när det egentligen inte alls är så.
Ju fler som blir intalade och matade med detta, ju fler som går fria kommer våldta igen. Jag önskar att någon, att jag, hade haft mod och kunnat förstå att det inte alls var mitt fel när jag var liten. För liten är man faktiskt när man är mellan 13-16 år.
Rättssystemet måste fånga upp dom här killarna och tjejerna som begår sexuella brott bättre, ingen ska få slinka igenom av olika anledningar och kryphål.
För varje person som slinker igenom, desto mer skam kommer det att byggas kring detta. Desto fler offer kommer att lida i tysthet och i smärta och känna ännu en käftsmäll - men denna gången av samhället.
Det är inte okej, aldrig. Nykter, onykter, naken, lättklädd eller mudderat upp till hals. Ingen ska få röra dig utan tillåtelse.
Om du som läser det här, blivit utnyttjad själv, läs nu - det är inte ditt fel. Jag hoppas du kan hitta styrka någon gång att anmäla, att våga berätta och börja processa händelsen för att börja förstå och må bättre i dig själv.
Det är tamigfan nog nu, ingen ska behöva känna skam för någonting någon annan har gjort.
STOPPA VÅLDTÄKTERNA DÄR DET INNEFATTAR ALLT SOM GÖR ATT MAN KÄNNER SIG FRIHETSBERÖVAD, DÄR MAN HAR KÄMPAT EMOT ELLER INTE. DÄR NÅGON TAFSAT PÅ ENS KROPP UTAN GODKÄNNANDE. Våld är inte avgörande i en våldtäkt, en våldtäkt är ALLTID en våldtäkt.
Du är värdefull, du är värd att leva ett liv och känna lycka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar