En mamma och ett barn kommer ifrån kriget där deras lertrampade golv blev förstört av en bomb. Maken blev ihjälskjuten och den yngsta i familjen blev också ihjälskjuten.
Dom kom till Sverige, sökte asyl. Fick en lägenhet på 15 kvadrat. Det är en gammal standard, men vad är det att jämföra med ett lerhus? Dom borde vara tacksamma.
Dessa två personer har att leva på i månaden på 1830 kr + 1500 kr = 3300 kr.
Detta ska som sagt räcka till mat, kläder och skor, sjukvård, medicin, tandvård, hygienartiklar, förbrukningsvaror och fritidsaktiviteter.
Säg att dom lägger ca 2000 kr på mat varje månad, då har dom kvar 1300 kr kvar. Dom kanske behöver en mobil för kontakt med myndigheter. Säg att det kostar 200 kr i månaden. Då har vi 1100 kr kvar att leva för. Dom behöver kläder och skor, där försvinner lätt 600 kr. Förbrukningsvaror, tandlkräm, schampo, tvättmedel m.m. - 150 kr.
Då har dom 350 kr kvar till läkemedel, skolutflykter, tandvård m.m.
Dom kanske skulle vara glada över att dom inte behöver leva i krig, dom kanske inte ska bli bortskämda med att ha mat på bordet varje dag eller hela kläder. Eller för den delen sjukvård, mediciner m.m.
Barnet kanske lider av PTSD och behöver mediciner och vård. Några aktiviteter är inte att tänka på och att integreras i samhället, för dom har inte råd - eller möjligheterna.
Men det är såklart lyxliv som dom lever, glada på 15 kvadrat med våningssäng. Dom får ju tak över huvudet i alla fall.
Att dom ska ha en högre standard, varför?
Jo, nu ska jag berätta för er. För dom är människor, som du och jag. Dom har behov, dom behöver en trygghet - någonstans att kalla sitt hem. Dom behöver integreras i samhället, för att få bekantskaper. Kunna känna tillhet och säkerhet, att känna att livet faktiskt är värt att leva.
Ja, det finns människor i Sverige som har det hårt och som lever på existensminimum - som faktiskt är högre än vad det ekonomiska biståndet är. Men det ska vi inte tala om, för det är förfärligt låg det med.
MEN, nu ska vi se här. Vi är medlemmar i EU och dom har en flyktingfond. 2007 delade dom ut över 7 miljoner euro för asylsökande. Alltså belastas inte den svenska ekonomin speciellt mycket för att ta emot asylsökande, flyktingar.
Sen tar vi emot väldigt få procent av alla flyktingar som kommer hit, vilket inte många förstår som har fördomar.. Det finns förresten ingenting som heter "Jag är rasist, men.." Antingen är man det eller inte.
Att ge hjälp i hemlandet, vad betyder det? Att bygga upp tillfälliga tält där bomber faller, där dom ska leva på ingenting? Dom har ju gemenskapen i alla fall. Eller hur? Hmpfs.
Det handlar inte om att ge någon en villa, eller någon lyxlägenhet. Det är sånt som vi också får kämpa oss fram till som oftas inte flyktingar får en chans till då det är svårt att komma in i samhället. Förhoppningsvis får den utländska läkaren ett taxijobb när sjukhuset skriker efter läkare, och någon annan universitetslektor får baka pizzor.
Men, är det inte rättvist och humant att ge dom en lägenhet som faktiskt har en högre standard än den som är nu? Kanske ett rum till barnet, som genomgått och sett så många hemska saker, som behöver en yta där barnet får vara ifred, återhämta sig?
Vi kan inte skapa osynliga gränser, för jorden är våran gemensamma.
Fördomar är för fegisar, för sympatilösa människor som bara lever i en egen bubbla. Som inte skulle kunna tänka sig att se längre än sin egen näsa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar