Föreläsningar.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Jag trodde ALDRIG att jag skulle stå uppe på scen, framför människor på högskolenivå och föreläsa. Berätta om mig själv.

Jag har aldrig kunnat stå framför människor, vara runt människor utan att världen börjar snurra och att jag blivit kallsvettig och fått såna ångestattacker att jag bara har velat försvinna. I alla fall inte nykter.

Och här står jag idag, föreläst två gånger på Högskolan Väst och ska föreläsa i Vara Konserthus, på stora scenen, i slutet av April framför hundratals elever och föräldrar.

I förrgår när jag skulle upp och berätta mitt examensarbete så var jag dönervös, jag visste inte hur jag skulle börja och jag visste att jag skulle flippa ur, glömma ord. Jag får blackouts när jag står och föreläser, när jag pratat om mig själv så bjussar jag på det - det är en del av mig och mitt huvud. No worries.

Men framför min klass, så har jag aldrig berättat hur jag är. Hur jag fungerar - tills i måndags.
Jag tackade för dessa två år vi har studerat, tackat speciellt två som jag har arbetat med under tiden som har haft tålamod med mig som gjort att jag orkat kämpa ett tag. Jag tror inte att dom har förstått under denna tiden, att det har betytt så mycket att kunna få ta den platsen jag behövde.
Efteråt berättade jag hur jävliga mina två senaste år har varit med min psykiska ohälsa och att jag var nervös som sjutton, att det har varit svårt men att jag har kämpat. Jag berättade om mina diagnoser och vet ni, presentationen av mitt examensarbete flöt på. Nervositeten försvann och jag kunde prata utan manus - mestadels. Klart jag fick blackout, tappade orden och såg allting blankt - men nu kanske dom hade förståelse tänkte jag, vilket jag tror att dom hade. Det var stort för mig eftersom mina lärare satt med och hörde allt jag sa, min utbildningsanordnare satt med och hörde.

Under dessa två år har mycket hänt också, jag har utvecklats väldigt mycket. Jag har fortfarande svårt med sociala kontakter, det dränerar mig - men inte lika mycket som förr. Tack vare Louise och Linda, så har jag kunnat arbeta på min ångestproblematik och kunnat stärka och bygga upp energin på ett helt annat sätt. Jag känner mig mer levande än vad jag har gjort i hela mitt liv.

Alla mina bakslag jag får, den ångesten jag kan få, den del av min tvångssyndrom jag lever med är mer hanterbart sen jag accepterade mig själv som person och accepterade mina egenheter. Jag vågar ta mera plats, även om ångesten och skammen blir jobbig ibland. Jag är ju även väldigt överanalyserande, jag är som en vildkatt som alltid är beredd att försvara mig. Jag tänker för mycket och försöker hitta en mening med allt, vilket är väldigt jobbigt och leder till sömnproblem och att mitt huvud väldigt fort blir trött. Där har jag att arbeta med, men jag tror inte att jag kan börja förrän jag får rätt medicinering. Det är samma med min rastlöshet och mina impulsivitet, där har jag en del att jobba med också.

Men jag är tacksam att jag fortfarande lever i det, för det gör mig till en bättre föreläsare. Jag är verklighetsförankrad och jag kanske kan ge hopp att även om man fortfarande lider en del, så är det värt att leva. Man kan få en hög levnadsstandard, men man behöver acceptera sig själv först. Jag ser fram emot föreläsningen i April, det kommer bli en utmaning - men varför vara rädd för dom? Jag kan ju inte göra fel, det är ju mina erfarenheter och min syn på livet. Snubblar jag eller säger någonting konstigt - so what? Det är bara att bjuda på, det lättare upp stämningen en del!

Tack och hej för mig idag, ha en fantastisk dag.