Känslan av ensamhet

Jag satt och pratade med min dotters kurator här om veckan, hon sa att Julia känner sig utanför - även om hon är med vänner. Hon känner inte att hon är delaktig fastän hon leker i leken.

Aktiv med i leken..

Jag känner igen mig i detta, att även om man är med flera människor, man umgås och man pratar. Så känner man sig inte riktigt delaktig, man känner sig ensam även om man umgås.

Tillhörighet.. Är en svår känsla att ta till sig. Att man faktiskt duger.

I så många år har jag levt med social fobi, tack vare alla människor under mellanstadiet upp till och med gymnasiet rent utsagt visat mig att jag inte har någon tillhörighet i någon grupp. Därför har det blivit jag och mig själv som har levt ihop. Vi har överlevt ihop.

Livet har varit flyktigt för mig, att vara aktivt delaktig för mig har varit svårt. Antagligen som sagt för att människor tidigare har sagt att jag inte duger, men även att jag själv har sagt att jag inte duger.
Jag har låtit mig själv vara ett offer, även om jag inte trott att jag aktivt har valt det.

Jag har varit ett offer för mig själv helt enkelt, genom ett självskadebeteende så har jag tagit med mig det upp. Varje gång det har varit för bra, så har jag dragit mig neråt för att förankra mig där jag hört hemma, där jag trodde att jag hörde hemma. Där jag sa att jag inte alls duger, att jag inte kan och att jag nog borde ta det lugnt - för det är inte jag som hör hemma där uppe bland dom andra, för jag är sämre än dom.

Faktum är, jag är inte sämre än någon annan - jag är inte heller bättre än någon annan. Jag borde sluta förankra mig där nere i botten, det är inte hela världen om man faller ibland och behöver finna en väg upp igen.

Det är inte hela världen att känna att allt är hopplöst, för man vet att det kommer en dag som är bättre.
Det har ju tiden utvisat redan.

Julia kommer för alltid vara min räddning, för hon bröt kedjan av missbruket. Kedjan av min förflutna, hon tog mig framåt i livet. Nästa milsten var min man, min Mattias. Han visade att alla inte vara idioter, att det verkligen fanns någon för mig. Som visade mig att jag visst betydde världen för någon.
  Att jag var värdig för livet.

Sen har det fortsatt, milsten efter milsten. Efter missfallet som drog mig ner till helvetet, så kom Jacob och sen kom giftemålet  - och sen kom Wilma.

Dom gav mig ett liv jag aldrig kunnat hoppats på för 10 år sedan.

Jag önskar att jag flera gånger kunde stanna upp och reflektera vad livet egentligen har gett mig - för då skulle jag inse hur värdefullt allting är. Att allt jag gått igenom och fått utstå med har tagit mig någonstans. Jag måste acceptera att jag inte alltid orkar att göra saker, jag orkar inte alltid jobba, jag klarar inte alltid av att umgås med människor. Ibland orkar jag inte ens umgås med mig själv.

Ibland är jag sur, ledsen och irriterad. Ibland är jag glad och full med livsglädje. Ibland hälsar jag inte, för att jag skäms över mig själv. Ibland säger jag konstiga saker, men en sak är säker - Jag är alltid mig själv, i alla lägen. Även om jag känslomässigt svänger, så bottnar jag alltid i mig själv och tyvärr i min osäkerhet.

Men det är det som gör mig mänsklig, det som gör mig livsduglig och till en bra människa. Jag kan vara ärlig mot mig själv. Det är unikt antar jag, med tanke på hur många lever med en påklistrad fasad.

Vad händer när den faller?