Svammel

Folk dömer, 

folk bryr sig väldigt mycket om småsaker.

Folk gillar att prata,

helst bakom ryggen om någon.

Folk gillar inte olikheter och andras bekymmer,

speciellt inte om dom är psykiska.

Jag dömer människor som dömer,

jag bryr mig extremt mycket om småsaker - som vindrutetorkarens hastighet på bilen.

Jag älskar olikheter, för det är det som gör oss unika

men jag ger blanka fan inte andras bekymmer - jag har fullt upp med mina egna.

Jag har lärt mig den hårda vägen att man inte ska bry sig om vilka som pratar om ens snedsteg i livet, för man lär sig av snedstegen, så man ska se dom som en läxa för livet.

Älskad kan man bli, om man låter sig bli det. Det finns en person för alla, det har jag blivit införstådd med. 

Jag ville alltid fly från förhållande, jag blev obekväm och jag trodde att sex innebar att man blev accepterad som tonåring. Osäkerheten gjorde att man trodde att det var det enda sättet att bli bekräftad på, jag vet, jag var snedvriden som ung. Men hade man ett självförtroende som en sten så vet man inte bättre. Och hur skulle jag kunna veta, jag hade ingen att fråga? 

När jag träffade Mattias det året jag fyllde tjugo, så blev det en lång kamp för att stanna kvar. Jag älskade honom till tusen, men han var inte som andra. Han behövde inte sex för att stanna kvar hos mig, han behövde bara Mig. Det var svårt för mig att acceptera, mina tankar slogs emot varandra och jag inledde en kamp i huvudet i ett år. Jag gjorde nog väldigt mycket omedetet för att att han skulle göra slut med mig, men han fann sig med mig. Han älskade mig, och han ville stanna trots att jag var ett vrak. När jag hade accepterat han faktiskt älskade Mig, just mig, så släppte jag garden. När jag gjorde det, kände jag mig mer trygg. Mina tankar slogs inte längre, och det var även då jag fick min panikångest. Jag tror att den kom just då eftersom jag kände mig trygg, att jag äntligen hade någon som fanns där för mig som ville lyssna.