En vårdag.

I dag infinner sig våren, och denna helgen har gått i raketfart. Den har bestått mycket av sjukdom och värktabletter i en härlig mix av ångest över att min kropp inte vill fungera som jag vill.

När jag vaknade i morse så bar benen knappt, och jag förbannade sjukhussängarna över dess ickebefintliga komfort. Min höft är skör, och det har lett till inflammation i höften. Men jag är inte bitter, servicen var ju fin och att bli serverad mat i sängen händer ju inte direkt varje dag då jag står för matlagningen 360 dagar om året (de andra dagarna som är kvar av året är jag inte hemma, utan då lagar M. maten åt barnen och honom).

Någonting jag inte känt på ett tag är som sagt ångesten, men igår kom den som en klar blixt från himlen. Min psykiatriker säger att jag har ett tvångsbeteende som går ut på att klanka ner på mig själv när jag mår bra, eftersom jag inte tycker att jag förtjänar det. Jag har aldrig reflekterat det på det sättet, men igår fann jag mig själv försöka hitta på saker som är dåliga för att jag inte skulle må bra.

Igår mådde jag som sagt bra, ett tag, och det gav mig ångest. Vilket gjorde som sagt att jag letade efter dåliga tankar, som skulle resultera i att jag mådde dåligt och inte gladdes åt det som var bra.

Att må bra är en konstig känsla för mig, speciellt när den blir långvarig. Det är obekvämt och ovant, och ingen känsla som jag tycker om att bekanta mig med. Jag är van sen tidigare att allt skiter sig när jag är på topp, och antagligen har det lett till en tvångshandling hos mig att dra ner mig under jorden när det är bra.

Men någon dag ska jag orka ta tag i den här känslan som egentligen är bra för mig, men det krävs mycket energi och mod. Jag behöver hjälp på vägen, och jag tror att den enda som kan hjälpa mig är psykiatrikern som kan dra ner mig på jorden om jag skulle segla iväg. Att möta sin rädsla är det bästa man kan göra, men det svåraste man kan uppleva.

Så även om ångesten är pain in the ass, så är det en välbekant känsla som jag tar med mig en stund till - lite som en trygghet. Hur konstigt det än låter, så har den ändå varit med mig i 27 år, och den enda känsla jag kan referera till eftersom jag har känt den så länge.

Vårvind, blås mig upp från jorden

Låt mig flyga högt över marken

Fri som en fågel, fri att tänka

och viktlöst kan jag blunda för mina tankar

Släppa ner de tyngsta sakerna som tynger ner min vikt,

som får mig att flyga ännu högre

Andas den friskaste luft som vinden kan ge mig

syrerikt som öppnar upp mina knutar

i kropp och själ

Andas utan tyngd, bara njuta av livet

Ett lätt hjärta, en lätt hjärna

ett lätt liv

Ge mig