Det är åt helvete fel när föräldrar inte har råd att ge sina barn det dom behöver eftersom dom själva har fallit ner i sjukdom. Vem kan leva på 2000-talet på en inkomst på 10.000 kr när personen i fråga kanske har 2-3 barn?
Man kan ALDRIG planera när man blir sjuk, man kan inte heller planera när ens egna barn blir sjuka.
Jag önskar att jag kunde hjälpa hela världen, så att ingen skulle gå hungrig. Jag, ensam, kan inte göra någonting. Om än mindre så kan jag inte ändra människor tankesätt kring att ge hjälp, för dessa människor är så inskränka i sig själva och vägrar se verkligheten som den är.
Om det handlar om snålhet eller om det är sympatilösheten som saknas vet jag inte, det kan till och med så att människor är rädda för att se verkligheten - att ta på den!
Det är så inte svårt, och en person tillsammans med en annan kan göra skillnad. Men att offra sin egentid för att hjälpa någon annan är svårt, antar jag.
VI ska inte behöva ansvara för någon annan, men vi är människor - medmänniskor. Det finns luckor i samhället, och det kommer det alltid att finnas. Det är INTE vår skyldighet att rädda någons vardag, men vi har känslor som ska hjälpa oss styra vad som är rätt eller fel.
Hur många av er som läser skulle inte tveka att ge en tjuga till ett barn som kommer fram gråtandes och smutsig, hungrig och ensam? Antagligen ingen, men det är bara för att ni inte kan undvika problemet, vilket lätt kan göras när man läser en text på internet.
Hade ni velat ha någon hjälp om ni hamnade i en situation som kräver mod nog att be om hjälp på en offentlig sida, blotta sig själv för att rädda sig själv och sina barn från svält?
Nåja.. Ni kommer väl ignorera detta, eller så kan ni göra någonting för att hjälpa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar