Ett ord, jag letar efter ett ord. Jag kände en känsla idag, som jag inte är bekant med. Jag visste inte om jag var glad eller om jag var ledsen.
De senaste dagarna har jag fått en massa flashback, både från barndomen, ungdomen och nu i vuxna livet. Det är betungande minnen men även vissa glada minnen.
En annan känsla som drog sig över alla minnen, det var utanförskapskänlsan. Jag kommer ihåg många gånger jag lekte med vänner när jag var liten - innan skoltiden. Jag kände mig aldrig delaktig, jag kände mig aldrig eftertraktad och jag skämdes alltid över mig själv. Alltså redan som 5-åring.
Vissa minnen, obetydliga minnen gör mig påmind om hur värdelös jag har känt mig i alla år. Jag kommer ihåg allt från att jag skulle visa min farfar när jag stod på händerna - men ramlade och slog i huvudet i backen istället.
Jag kommer ihåg när jag satt på berget i mitt kvarter och hittade massor med nyckelpigor på våren. Jag kommer ihåg när jag och en kompis tog fina, vita stenar från grannens uppfart.
Jag kommer ihåg när jag stod på altanen hos grannen och tittade ut på vändgatan, det spöregnade och dropparna lixom hoppade upp i luften igen. Jag trodde att det hette spökregn med tanke på formen av regndropparna när dom hoppade upp igen.
Jag kommer ihåg när vi skrev namnen på de vi var småkära i med fingret i sanden på lekplatsen. Jag kommer ihåg hur vi åkte rutchkanan ner en varm sommardag. Jag kommer även ihåg hur vi satt på gungan i mitten, satte upp de andra två på sidorna och snurrade gungan vi satt på. Vi blev jätteyra.
Jag har även ett minne av när jag hade fått en matlåda och en termos, jättefina. Jag gick ut i regnet, med honungsvatten som min mamma hade gjort. Jag gick till skogen och satte mig och tyckte livet var underbart.. Antar att det var den enda gången jag känt mig sån. Fri.
Innan jag började med mina tabletter som jag nu går på, så har det funnits många hål att fylla. Minnen min hjärna har försökt förtränga. Det ger mig en känsla, som jag inte kan sätta ord på. Varken glad eller ledsen, bara jämnlik och något jobbig känsla.
Missbruket i tonåren har tagit mig hårt, om än något mjukare än alla händelser som har satt sina spår i mitt hjärta.. Aldrig känt mig hemma någonstans, aldrig fått en chans. Blivit nedslagen om och om igen, hoppet togs ifrån mig. Flaskan gav mig ett annat liv, om man nu skulle kunnat kalla det ett liv.
Vart var min trygghet när jag var liten?
Jag har många frågor till mig själv, hur jag kunde välja de val jag gjorde. Jag är en annan människa än vad jag var då, jag är inte längre svag på det sättet jag var då. Jag har hittat en trygghet dit jag kan luta mig på, jag har en familj. Jag är inte utanför, jag är väldigt mycket tillsammans med min familj.
Jag har några vänner som accepterar mig, även om dom inte riktigt känner mig rakt igenom. Men det verkar inte spela någon roll, jag är som en kort ingen har spelat än. Jag är en trolleritrick ingen kan hitta lösningen på. Jag är en gåta som ingen kan svaret på - inte ens jag.
Men jag vill ändå ha ett ord på det jag känner i dag, varken bra eller dåligt. Men jag skulle likväl kunna skratta som att gråta. Min hjärna går på högvarv och vill utforska mina minnen ännu mera, men jag vet inte om jag skulle klara att uppleva helvetet en gång till ensam. Varför ens tillåta mig själv att genomgå det en gång till, kanske skulle det göra livet lättare och ge mig en rättfärdig förklaring varför jag är den jag är?
Det är bara lite jobbigt just nu..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar