På tisdag tar jag ett steg mot en bättring som sker fysiskt i min kropp, en bedömning som kan innebära en bättring framöver. Jag ska till kirurgen och bli bedömd om jag ska opereras, vad som behöver opereras och så vidare.
Jag hoppas att han säger att jag måste opereras, att alla besvär jag har haft under de senaste 7 åren är orsakade av detta. Att någon kan fixa mig, så att jag kan påbörja en ny era.
Att jag kan börja träna igen, att jag kan få upp en stabilitet i kroppen så att jag kan ge mig ut och springa igen. Att jag kan få tillbaka den hobby som gjorde mig mer energisk och mer självsäker.
Slippa hålet i magen. Det är inte bara en utseendegrej, utan en funktion som har uteblivit. Den skapar rehabliteringstörningar då jag inte kan rehabliteras hos sjukgymnast förrän detta är åtgärdat. Min kropp är ett tempel - men raserat just nu.
Jag kommer få börja småskalig, stärka magen - ryggen och sedan höften. Ska arbeta bort alla spänningar i nacken och axlar. Jag ska pumpa in styre i varje cell, ut i musklerna och upp i huvudet. Jag kanske till och med kan andas ordentlig, skratta utan att må illa.
Jag kanske kan sitta ner, äta en frukost utan att vilja springa därifrån för att obehaget sätter stopp för aptiten.
Jag hoppas bedömningen blir till min fördel, jag har längtat så efter det här. Det vore ett fall för mig att inte få igenom det här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar