Alla förtjänar att må bra.

Alla förtjänar att må bra, inifrån djupet. Man ska inte nöja sig med att må okej, för man är värd så mycket mer än så.

För att må bra, så måste man acceptera sig inifrån och ut. Inte spackla på ett leende, för det är intetsägande och ger ingenting. Det skapar bara en falsk bild, och dessa människor faller oftast hårdare än de som vågar visa att man inte alltid är okej.

Jag har länge levt okej, och levt som om det vore en kamp att leva. Levt efter filosofin "tar jag mig bara igenom denna dagen, så kommer det bli bättre".
  Det är precis som att leva efter tron att det är jävligt nu, och även om jag är passiv i mitt liv - så blir det bättre, någonstans, men jag vet inte hur.

Dagen ska inte vara en kamp, en kamp för att överleva. För då stängs så många möjligheter, och man missar det som kallas livet. Och varför ska man få vara utanför livet, när alla andra lever det?
Vad gör en till en person som gillar att sitta i mörkret?

Jag gillar egentligen inte mörkret, men jag gillar inte heller att ta för mig. Jag har gillat att vara någonstans mittemellan, blundat mig igenom livet och hoppats på bättre dagar, önskat att jag vore någon annan än den jag är. Önskat att livet gett mig andra förutsättningar.


Hade jag vetat om min diagnos tidigare, så hade jag kunnat då den hjälp jag hade behövt i skolan. Jag hade inte behövt må dåligt över att vara Jag, utan jag hade fått en helt annan förståelse för hur jag fungerar.

Att försöka hitta sig själv i vuxna livet är inte helt lätt, man har många bollar i luften och samhället är inte förlåtande och givmild med tid.
  Det tillkommer så många måsten som tar all tid som man behöver för att hitta sig själv - för att läka.

Att acceptera sig själv och sina egenskaper är lärande och ett känslomässigt kaos.

Ska jag behöva acceptera att jag inte klarar av höga ljud, människor i stora grupper?
  Ska jag behöva acceptera att må dåligt i perioder och inte ha någon anledning för det?

Ska jag behöva vara ständigt trött, och ska jag behöva mer sömn för att orka med en vardag?
  Till sist, SKA jag behöva äta mediciner för att orka med att vara JAG?

Sen återkommer jag till verkligheten när jag tänkt ett tag, och inser att det inte är bara när det kommer till psykisk ohälsa som man behöver medicinering för att klara av vardagen.

Diabetiker, hjärtsjuka, de med fysisk smärta, cancersjuka osv. Varför ska man då behöva må dåligt för att äta tabletter för att hjärnan ska fungera?