I bloggen har jag varit öppen om det mesta rörande min diagnos som bipolär, vilket är enklare än att berätta det i verkligheten för människor.
Men i dag berättade jag för min handledare på praktiken - utan att bryta ihop. Det var en fantastisk känsla!
Jag har kommit fram till att ett första steg att bli fri från ångesten är att acceptera mina brister, för att kunna bygga upp mig stark inifrån.
Och för att göra det, så måste människor i min omgivning förstå hur utbrett det här är. Speciellt nu när jag kommit till en ny arbetsplats som gör mig extremt ångestladdad och jättetrött. Alla människor orkar eller vågar inte ta i det, och då har jag bett om ärlighet och distans.
Jag orkar inte mer än nödvändigt, och lägger hellre min energi på de som orkar vara där och stötta mig och hejar på mig i mina dalar - och som även är där och drar ner mig på jorden i mina toppar. Som kanske till och med är där, håller för mina öron och är mina ögon när jag varken orkar eller vill se och höra mer från omgivningen.
Inom vården har det gått bra att arbeta, eftersom då är man inte där personligen - utan man är en yrkesroll. Vilket har gjort det väldigt lätt för mig att infinna mig i den positionen.
Men när man kommer till där jag är i dag, på skeppningsavdelningen, så sitter vi fyra väldigt tätt ihop och jag är inte längre en yrkesroll, utan där spelar personligheten in väldigt mycket. Och när man är osäker på sig själv som person och inte riktigt vet vem man är, eller accepterat HUR man är, så blir det väldigt påfrestande för psyket.
Igår var jag på vuxenpsykiatriska mottagningen, på ett besök som jag väntat på sen augusti förra året. Då fick jag min diagnos på papper, sen att jag har fler diagnoser som byggs på det är oväsentligt, då både jag och hon vet hur jag fungerar och vad jag klarar, respektive inte klarar av.
Tänkte lista upp lite, på saker jag funderat på och som jag har konstaterat hos mig. Vissa egenskaper som jag besitter, och nu tar jag upp det som gör mig till den jag är - och är en förklaring varför jag inte alltid orkar eller varför jag beter mig som jag gör.
Det jag inte klarar av är när det blir stimmigt, högljutt, för mycket folk omkring mig. Jag klarar inte av att koncentrera mig i långa stunder, klarar knappt av att ha spotify på för att jag får ångest över låtvalen. Så därför åker radion på på bilen, då jag slipper göra ett aktivt val.
Jag kan inte ha på vindrutetorkaren på bilen om ingen annan har det, eftersom det skapar för mycket ångest. Så jag brukar alltid vänta med att sätta på den tills bilen i mötande riktning åkt förbi. Regnar det mycket, så har jag såklart på den. Men att bara ta bort lite stänk på rutan, det fixar jag inte.
Jag klankar ner på mig själv väldigt mycket, det är ett tvångsmässigt beteende som jag försöker ändra på. För några år sedan hade jag ätstörningar som höll i sig från hösten 2007 fram till någon gång 2012, vilket var ett tvångsbeteende hos mig. Detta har jag i stor utsträckning kommit ifrån.
Det låser sig ofta för mig, och då är jag svår att nå. Jag kan bli arg, frustrerad, ledsen och okontaktbar. Det bästa är att låta mig vara ett tag, för att sedan återkomma med mycket kärlek. Min man har börjat lära sig den här baletten.
Hur gärna jag än vill bryta mig ur dom kedjorna, så går det inte. Det är en spärr som sitter jäkligt hårt.
Hypokondri har jag levt med i många år, antagligen byggdes den upp genom åren p.g.a släktsjukdomen vi har. Sen har man haft många turer med barnen, bland annat när Julia höll på att stryka med i kikhosta när hon var 6 månader, och när det tog 3,5 år att få Jacobs diagnos.
Så det kanske är ganska normalt att man tänker en extra gång på vad man kan ha för sjukdomar, antagligen har jag haft dom alla - de flesta har otroligt nog självläkt.
Jag har haft socialfobi, den har jag arbetat hårt med. Och idag mår jag mycket bättre, men vissa dagar när jag sovit sämre och mår fysiskt dåligt så kan det bli jobbigt att umgås med människor. Och jag antar att en del av mina vänner, de få jag har, har fått känna av att jag inte alltid orkat och ibland dragit mig för att höra av mig. Det finns de som förstår och accepterar mig för det, men säkert inte alla. Vilket jag har förståelse för, eftersom det måste vara påfrestande att ha en vän som "sviker en", vilket egentligen inte är med avsikt.
Som jag har skrivit i tidigare inlägg så finns de personer som dömer personer med psykisk ohälsa väldigt hårt, men jag anser att det baseras på rädsla och okunskap. Dessa människor som inte kommit längre i utvecklingen bör snarast åka tillbaka till början av 1900-talet.
Jag kommer inte längre bry mig om vad någon tycker, utan jag kommer bara ägna mig åt folk som hjälper till att bygga upp mig - som hjälper mig att hitta mig själv.
Och innebär det att jag mister några, så spelar det ingen roll. Min familj är egentligen allt jag behöver, men det vore trevligt om det fanns några kvar hos mig eftersom jag lärt känna så många, nya, otroliga människor på senaste.
Men nu är det dags att läka, skrapa ihop resterna av en trasig ungdom och gå vidare. Men som ni alla vet som läser min blogg, så kommer jag falla ihop och då kommer inte lika positiva inlägg. Men vad vore livet utan toppar och dalar? Antagligen lika innehållslöst som en tom kakburk.
Ha en bra helg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar