Från gråt till skratt, till ångest till livsglädje.

Dagen har varit blandat, i från att sitta och äta med familjen och vara glad, till att sitta i bilen och gråta, till att komma till jobbet och känna mig instabil till att sitta på eftermiddagen och känna glädje över gemenskapen.

Det är såhär att vara bipolär, förutom att det brukar bli mer utdraget över dagarna, men idag är en dagen efter, och då får det vara såhär instensivt.

Har inte riktigt kunnat fokuserat på jobbet, blandade ihop lite papper, men upptäckte i alla fall felet innan det skeppades.
  Efter att min handledare hade gått, så fick jag berättat för en annan kollega om hur jag mådde. Hon visade stor förståelse, och det kändes skönt.


När jag åkte hem hade jag inställningen att nu ska det hem och bara råmysas med barnen, men sen kom måstena till mig att man ska handla, man ska städa, laga mat och landa. Och plötsligt är klockan kvart i sju, och man ska läsa godnatt-saga och man ska lägga barnen för natten.
  Dom var lagda vid halv åtta, efter lite om och men.

Nu borde jag ta hand om köket, och städa och fixa diskmaskinen och hänga upp tvätt. Men jag finner ingen ork, så jag tänker inte bry mig. Jag tänker blunda, inte ursäkta mig, utan bara befinna mig där jag är nu.

Har ju fått på svart och vitt att man inte ska hålla gråt och sådant inuti sig, eftersom det resulterar i panikångest.


Jag längtar till helgen, då är min man ledig och vi kan bara få njuta av varandra, av barnen och bara få vara. Inga måsten.

Efter nästa helg är han ledig tre helger i rad, vilket innebär mycket tid ihop. Det gör mig lycklig, han är min medicin. Han gör att jag är piggare och orkar med vardagen bättre.

Den 13 Februari är det första besöket hos psykiatrikern sen augusti förra året, vilket känns skönt. Blir inte samma person, och jag tror det underlättar med tanke på min ångest.
  Men precis som en skjorta, så måste psykiatrikern vara figursydd för mig och mina besvär. Annars kommer besöken att utebli, så det är svårt att få ihop, men jag hoppas det fungerar denna gången.


Det är tidskrävande och energikrävande att vara som jag, men ibland känner jag att det är värt det, att få vara sådan här. Att inte vara som alla andra, att inte ens kunna vara som andra hjälper mig att acceptera att bara få vara mig själv.

Man ska inte göra en diagnos värre än vad det behöver vara, sen att en del människor har problem med att ta i det är inte mitt problem - utan som sagt deras.

Idag har man gått från gråt till skratt, till ångest till livsglädje.. Kvällen slutas med trötthet, precis som det borde.. En helt vanlig dag, egentligen.