Tankar

Tankar om det mesta,
om livet och dess orättvisor.

Tankar om en själv,
om andra,
om barnen
och om allt annat.

Skitsaker som inte ska sopas under mattan, utan brännas upp och användas som fjärrvärme.
  För alla tankar om skitsaker som jag tänker, kan nog värma hela jordens befolkning.

Jag är väl egentligen inte arg, jag är ledsen och förtvivlad.
  Över mig själv, över andra, över val och över sjukdomar.

Över tiden som aldrig borde ta slut på ett dygn när alla måsten finns,
  över klockan som inte stannar när man behöver all den där tiden som mest.

Tankar som sprids genom kroppen som en ilska över att inte hinna med det där som kallas kvalitetstid.


Jag känner saknad, jag gråter, jag är arg, förtvivlad, otröstlig, glad, lycklig, fundersam, orkeslös, trött, och ganska slutkörd. Antar att man blir det när man känner såhär samtidigt.

Jag är arg över bajs som inte är normalt, jag är förtvivlad över att min koncentration är tappad sen många, många år tillbaka. Jag är otröstlig för att det händer så mycket som drar ner en, jag är lycklig som har den underbara familj som jag har. Jag är fundersam över livet, och dess val jag gjort och gör.
  Jag är trött, och jag är orkeslös för att jag känner såhär och inte bara kan få låtas vara, bara lite, vara i fred.

Jag är trött på fördomsfulla människor, jag är trött på att känna mig skygg. Jag är trött på att för det mesta hata mig själv, och jag hatar känslan ångest.
  Jag vill vara lika värdefull som alla andra - jag vill i alla fall känna mig det.

Jag vill aldrig göra fel, för jag har gjort så många felsteg nu så jag anser mig fyllt min kvot.

Karma existerar inte, för jag har inte gjort illa hela jorden. Kanske bara någon enstaka - som antagligen förtjänade det till 100.

Jag är trött på människor som ska påpeka vad som är rätt och fel, just för mig, för alla - för dig.
  Alla lever inte enligt en norm, vi lever efter våra egna normer - så länge det inte skadar någon annan, så ser jag inte det som något fel.

Vara mig själv är lätt, för jag orkar inte spela någon annan. Och varför skulle man vilja vara som någon annan? Då tappar man ju allt som är unikt hos en själv.

Visst är det pissjobbigt att pendla mellan lycka och sorg, hopplöshet och ångest, men jag vill ändå inte  byta bort det - för då hade jag inte varit där jag är idag - med mina barn och min underbara man.